Mångsidig uppvisning, In Flames

Det måste vara lätt att vara In Flames.

Det enda svåra är att välja vilket In Flames som de vill vara.

På festivaler blir det tydligt vilket generationsband de har blivit. Till Bråvallas största scen drar de en publik som, till det yttre, hade varit lika väntad på en konsert av Håkan Hellström. ”Trigger” har blivit studentflaksmetal.

Det tycker jag väldigt mycket om.

Ännu mer tycker jag om In Flames sätt att hantera det.

På skiva knäckte de sin egen ram med 2011 års ”Sounds of a playground fading”. Inte respektlöst, bara tillräckligt mycket för att visa att de tänker göra vad de vill.

Stora på egna villkor

På scen gör de ett gott försök att visa alla sidor av sig själva.

Till dem som på 90-talet upptäckte deras melodiska death metal: ”Embody the invisible” och ”The hive”. Till oss som tycker bäst om det In Flames som vill framåt: nästan hälften av senaste skivan. Övriga åtta låtar kommer från det 00-tal där göteborgarna blev ett arenaband på egna villkor.

Skyll på Rammstein

Att se glädjen i medlemmarnas ansikten är halva upplevelsen. Regnet hugger vasst, men humören är ljusa. I ”Alias” gör Anders Fridén en Usain Bolt och fotograferar fotodiket med en fotografs kamera.

Att showen saknar pyroteknik är det Rammstein som ska klandras för (deras eldfest börjar på samma scen en timme senare), men vi kan lika gärna tacka dem.

I kväll får musiken ensam huvudroll.