Skyll inte Nickelback & Creed på Kurt Cobain

Håkan Steen

Nästa lördag fyller Nirvanas ”Nevermind” 20 år.

Det ska vi självklart fira.

Låt oss bara komma överens om att använda ordet grunge så lite som möjligt.

Första gången jag hörde Nirvanas ”Smells like teen spirit” var i Lars Aldmans radioprogram ”Bommen” och jag minns tydligt att jag fick den väldigt sällsynta känslan av att nu händer det något, det här är viktigt.

Mycket riktigt blev albumet ”Nevermind”, Nirvanas andra, en skiva som alla jag kände köpte. Oavsett om man gillade hård och punkig rock eller inte, ”Nevermind” skulle man ha.

Albumet hör i dag till rockens mest självklara klassiker och den statusen har, vågar jag påstå, väldigt lite att göra med Kurt Cobains självmord tre år senare och den jobbiga ikoniseringen som följde.

För precis som ”Smells like teen spirit” kändes hela ”Nevermind” som en klassiker redan när plattan kom. Det var ju ett genuint bra album: ”In bloom”, ”Come as you are”, ”Breed”, ”Lithium”, ”Polly”, ”Drain you”, ”On a plain”. Briljant punkrock i mix med en väldigt personlig popkänsla och emotionell bräcklighet som producenten Butch Vig lyckades utvinna en helt unik dynamik ur.

Framgångarna för band som R.E.M. och Stone Roses i skarven mellan 80- och 90-tal gjorde kanske att det låg i luften men skivan som verkligen tog alternativ rock till mainstreampubliken, och därmed pekade ut en ny riktning för hela populärkulturen, var ”Nevermind”.

Det är emellertid inte Nirvana som ska ges skulden för det som kom att definieras som grunge.

Begreppet började först användas av journalister om ett antal ganska olika ruffiga rockband som kom fram ungefär samtidigt i och kring Seattle. Men den Beatles- och Abba-älskande Kurt Cobain som gärna gick på scen i klänning och egentligen bara försökte skriva Pixies-låtar hade väldigt lite gemensamt med machojämrande Black Sabbath-epigoner som Stone Temple Pilots och Alice In Chains.

Att domptera arenapublik fanns heller aldrig med i planen. Nirvana ville verkligen nå ut med sin musik men lyckades aldrig hantera chocken över att formligen kastas från klubbharvande på amerikanska västkusten till att stå överst på europeiska festivalaffischer.

Jag har sällan sett ett lika bortkommet och obekvämt band som Nirvana på Roskildefestivalens största scen 1992.

Så fira gärna ”Nevermind” nästa helg. Det är skivan mer än värd, den har inte blivit en dag äldre.

Men skyll inte Nickelback, Creed och Bush på Kurt Cobain.