Pet Shop Boys största hits blir aldrig tråkiga
Uppdaterad 2022-06-16 | Publicerad 2022-06-15
KONSERT När Pet Shop Boys rullar fram sina största hits blir det ofta oemotståndligt.
Höjdpunkterna är så bra att jag nog aldrig behöver se duon igen.
Pet Shop Boys
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: Ingen uppgift. 8–10 000? Längd: 1 timme och 54 minuter. Bäst: ”Left to my own devices”, ”Always on my mind”, ”It’s a sin”, ”Being boring”. Det finns mycket. Sämst: ”Monkey business” är ungefär lika bra som när Robbie Williams sjunger om sin apa. Fråga: Är det bara jag som vill att alla ”Introspective”-nummer ska vara lika långa som på skiva?
Turnén lever upp till sitt namn:
”Dreamworld – the greatest hits live”.
Hur konstigt det än låter har Pet Shop Boys aldrig gjort några ”greatest hits”-konserter förut.
Men om någon förtjänar att få fira sig själv är det Neil Tennant och Chris Lowe.
Resultatet är i alla fall en låtlista som skiner så starkt att man knappt kan läsa den utan solglasögon. Två tredjedelar består av hits från gruppens zeitgeist, inspelade och släppta mellan 1986 och 1993.
Vilka förbannade låtar.
Pet Shop Boys är ett få namn vars poplåtar förtjänar att skrivas i kursiv stil. När de var som bäst, och de var verkligen bäst i minst sju år, är det svårt att jämföra dem med något annat.
”Suburbia”, ”Rent”, ”Heart”, ”Love comes quickly”, ”Can you forgive her?”, ”Opportunities (let’s make lots of money)”, ”Left to my own devices”, ”It’s a sin”, ”Domino dancing”, ”What have I done to deserve this?”...
Försvinnande få har släppt hitsamlingar som kan mäta sig med det pärlbandet.
I så fall pratar vi om Beatles, Abba, Madonna, Michael Jackson, Rihanna, och inte så många fler.
Allt med Pet Shop Boys är en välartikulerad protest mot dum och stereotyp rock. Musiken har alltid utgått från dem som hellre dansar till disco än lyssnar på rock, som det heter i just ”Can you forgive her?”. Det är fortfarande en av de giftigaste uppgörelserna om någon som lever i en sexuell livslögn som gjorts.
I en tid där det var ännu farligare och inte alls accepterat att vara något annat än straight blev Pet Shop Boys en trojansk häst som smugglade in gaykultur till massorna.
Långt innan de själv kom ut öppnade fönstret till en annan, vackrare och mer inkluderande popvärld än den som i regel brukade synas på MTV.
De som kunde koderna visste.
Alla andra kunde lugnt dansa vidare till de fantastiska melodierna och kalla Neil och Chris för flickfavoriter. Än i dag finns det en viss risk att en böghatande konservativ politiker stuffar loss till exempelvis ”It’s a sin” på en fest. Hen tror kanske att singeln i första hand handlar om religion, vilket fyller mitt hjärta med en speciell och kär värme.
Musiken och showen är dessutom inte så nostalgisk som den kanske låter. Nästan all kommersiell popmusik av betydelse utgår för tillfället från samma era som Pet Shop Boys hjälpte till att bygga på 80-talet. Den evigt upplyftande covern på Sterling Voids ”It’s alright” betyder tyvärr lika mycket i dag som när den spelades in under kalla kriget.
Många av texterna åldras som countryballader – de låter ännu bättre när Neil Tennant sjunger dem som 67-åring. En 67-åring med ovanligt oförstörd röst, dessutom.
Scenshowen är inledningsvis underbart spartansk. Neil Tennant och Chris Lowe står mest still i vita rockar under varsin gatlykta. Chris rör på ena foten två gånger, om ens det.
Men vid ”Left to my own devices” lyfts bildskärmen och Pet Shop Boys bildar ett litet band med tre andra musiker på olika slagverk och syntar. Housepianot Ibiza-studsar mellan väggarna i arenan och resten av konserten är väldigt ofta... ”Che Guevara and Debussy to a disco beat”.
Visst hade jag personligen kunnat klippa bort några av låtarna – hej, ”Single-bilingual”, god dag ”Monkey business” och god middag ”Dreamland” – och bytt ut dem mot bättre spår ur bandets diskografi.
Flera av de något uppdaterade versionerna av gruppens mest älskade hits är väl precis så vackra och definitiva som de kan vara i dag, i början av karriärens femte årtionde.
Konserten slutar med att Neil och Chris ställer sig under sina lyktstolpar igen i ”West End girls” och ”Being boring”.
Det måste ju sluta med ”Being boring”.
När Pet Shop Boys en dag slutar är den signaturen under deras karriär.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
