Sophie Zelmani - för fin i kanten

Turnépremiär: Göta Lejon, Stockholm. Publik: Fullsatt. Längd: 90 minuter. Bäst: "Goodbye". Sämst: Tempot är inte precis rafflande. Fråga: Vad ska Sophie med en gitarr till?

Ni har säkert hört det förut.

Sophie Zelmanis musik saknar temperament.

De 90 långa minuterna känns allt annat än dynamiska.

helskärm

Oj, vad jag önskar att jag kunde framföra kritik som inte tuggats sönder och samman sedan mitten av 90-talet.

Men faktum är att Sophie Zelmanis låtar är för fina i kanten. Musiken kör aldrig in en kniv i hjärtat.

Låtarna ursäktar sig i stället och tassar runt i bakgrunden.

Jag säger inte att all pop- och rockmusik ska dra upp volymen och levereras av ett ungt och argt band från Detroit - men jag tror att Sophie skulle tjäna på att vara mindre beskedlig både på skiva och på scen.

Det finns många exempel på artister som likt Sophie Zelmani bara finjusterat sin ursprungliga formel sedan dag ett. Som alltid valt det sofistikerade framför utlevelse och oväsen och ändå frammanat kokande känslostormar som hotat att spränga den välstrukna ytan i bitar.

Zelmani är inte en av dem. Hon verkar trivas rätt bra i sin egen lilla svala värld uppe på scenen, omgärdad av tända ljus, gitarristen Lars Halapi, pianisten Robert Qwarforth, basisten Thomas Axelsson och trumslagaren Peter Korhonen.

Och tillsammans behandlar sällskapet de dämpade countryrocknumren som dyrbara prydnader.

Men missförstå mig rätt. Zelmani lyckas också, mycket tack vare sin konsekvens, att locka fram en tystlåten dramatik i exempelvis "Oh dear" och den förtrollande starka "Goodbye".

Men under en och en halv timme griper hon bara tag ordentligt ibland.

Sophie Zelmani sammanfattar faktiskt spelningen bäst själv när hon säger : "Det här gick väl okej."

Hennes musik har stannat i landet lagom i sju år vid det här laget.

Snart får det vara nog.

Markus Larsson