Ren, intensiv vansinnesyra

Joacim Forsén

Allt händer, hela tiden, med Gogol Bordello

helskärm

En lägenhetsfest sekunderna innan allt spårar.

Precis där befinner sig tivolipunkarna konstant i 100 minuter.

Att gycklarfesten Gogol Bordello är ett vildsint genrelotto är en av bandets förnämsta styrkor. Attityden har tillsammans med de yviga spelningarna byggt namnet under snart 15 år och mångfalden går igen i allt.

Befriande mångfasetterad

Därför är det ingen överraskning att publiken på Debaser Medis är lika befriande mång­fasetterad. 90-talister samsas bland gråsprängda Gandalf-skägg.

Jag ser punkare och hårdrockare. ­Urkult-dreads, festfrisyrer och Södermössor. Inget kön är överrepresenterat. Knappt ens de som pratar svenska.

Den gränslösa publiken gör hälften av den genomtrevliga stämningen i kväll, den andra kommer ur den positiva energin på scenen. Redan i andra låten ”Not a crime” har den ukrainsk-amerikanske sångaren Eugene Hütz hela den hoppande publiken i sin hand.

Multikultiklimax

Som en övertänd ung Frank Zappa i Iggy Pops kropp styr han konserten till ett multikulti-­klimax som bara avtar i några få sånger.

Allt händer, hela tiden. Gitarrer, fiol, dragspel, tamburiner och congas fladdrar förbi. Precis som medlemmarna. I ett uppskruvat tempo kastas musiken mellan skotska pubrundor, ompa-ompa, skrålpunk och ­Brasilienrytmer.

Allt stöpt i ett östeuropeiskt ­vemod.

Omedelbar spelglädje

Det är svårt att inte smittas av den omedelbara spelglädjen. Spelningen är så intensiv och ­publiknära att medlemmarna egentligen bara skulle behöva de där sista decimetrarna av scenen, de längst fram.

Där i van­sinnes­yran finns egentligen bara ett litet problem: Mot slutet blir balkan­euforin mer ­utmattande än ­underhållande.