Andrew Bird är nästan för smart
Publicerad 2012-03-01
Andrew Bird - Break it yourself
POP Den superbegåvade Chicago-violinisten Andrew Bird är så superbegåvad att den nästan blir ett problem. Så har det egentligen varit ända sedan genombrottet med albumet ”Andrew Bird & the mysterious production of eggs” 2005.
Ja, ni hör ju bara på den titeln. 38-åringen har fler än en gång låtit så lekfullt jättesmart att det varit snubblande nära att bli irriterad på honom när hjärnan fått dominera lite för mycket över hjärtat.
Åtminstone på skiva. När man ser Bird på scen blir man mest bara bländad av såväl utstrålningen som hans sätt att få små effekter och arrangemang att kännas stora. En upplevelse som kan rekommenderas.
Andrew Birds musik handlar om att knyta ihop sina djupa klassiskt skolade rötter med popmelodier, folk och country, vrida och kränga på formen, vissla och sampla sig själv och sjunga så mjukt och karaktäristiskt över alltihop att de vilda korsningarna mest känns som en alldeles egen sorts pop. Trots att man tänker på Morrissey, Magnetic Fields och Ryan Adams om vartannat.
Sjunde albumet är inget undantag. Melodierna flödar men allt fyndigt idébombardemang gör det ofta lite lättare att älska musiken i teorin än i praktiken.
Jag föredrar när Andrew Bird tar de enklare vägarna. Som i borde bli-indiehiten ”Give it away” eller den västkustsvepande visselcountryballaden ”Lusitania”, extra sjudande tack vare fin gästsång av St Vincent.
BÄSTA SPÅR: ”Give it away”.