Loney Dear fortsätter att beröra på djupet
Publicerad 2021-03-26
ALBUM Lika omsorgsfullt och detaljerat som vanligt. Med små medel lyckas Loney Dear ännu en gång skapa de största av känslor.
Loney Dear
A lantern and a bell
Real World/Universal
POP Emil Svanängen har tidigare beskrivit sina album som olika kollage. Det är en helt rimlig liknelse med tanke på hur varsamt han hanterar musiken. Hans förra självbetitlade album, det första på Peter Gabriels bolag Real Worlds Records, tog sex år att göra.
”A lantern and a bell” släpps fyra år efter sin föregångare.
Det är inte konstigt att det tar tid. I Loney Dears låtar strösslas ingenting ut på måfå, varje liten detalj finns till för att förstärka stämningen. Lyssna bara på hur den dova trumman slår till just när Svanängen utbrister ”no, no, no, no” i inledande ”Mute/All things pass”.
Den kusliga ljudbilden med falsett och orgel växer sig allt starkare i takt med att desperationen ökar.
Singeln ”Trifles” börjar i förvrängda visslingar och slutar med nästan teatraliskt pianospel där Svanängen sjunger om att förlora kontrollen i väntan på någonting värt att leva för: ”The tide is rising, loudly soaring/Nothing is static, nothing is steady now”.
Referenserna till hav och vatten är ständigt återkommande. Det är förvisso inte nytt i Loney Dears musik, men känns nästan ännu starkare den här gången.
”Habibi” handlar till exempel om människor på flykt som måste korsa dödliga vatten för ett liv i säkerhet. Andra gånger omfamnas sången av fängslande havsljud och skrik från fiskmåsar.
Men det är rösten som är den stora stjärnan, både skör och stabil. I ”Go easy on me now” pressas den till det yttersta. Allt Emil Svanängen behöver är sin unika falsett och ett luftigt piano för att skapa albumets mest gripande stund.
Det fortsätter att vara den främsta behållningen med Loney Dear, hur han med små medel lyckas förmedla de största av känslor.
BÄSTA SPÅR: ”Go easy on me now”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik