Dags för pension, Faithfull
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2002-04-30
Marianne Faithfull
Plats: Södra teatern, Stockholm. Publik: 414 (fullsatt). Längd: 1 timme och 46 minuter. Bäst: Hmmm... svårt. Sämst: "Sex with strangers" stinker. Fråga: Dags att gå i pension?
Marianne Faithfull verkar småfull.
Eller så är hon bara gammal och förvirrad.
Eller så handlar det om en kombination.
Vilket som så bläddrar Faithfull bland sina textblad lika ofta som Ulf Lundell 1985. Hon tar på sig ett par glasögon, tittar noggrant efter att hon valt rätt sida, mumlar något ohörbart, går fram till mikrofonen och börjar sjunga som en knarrande dörr.
Och det blir inte bättre av att materialet från senaste albumet "Kissing time" framförs av ett kompband som svänger lika mycket som en rullator.
Låtar som exempelvis "Sex with strangers", "Song for Nico" och "Sliding through life on charm" - som Faithfull skrivit tillsammans med bland andra Beck, Billy Corgan och Jarvis Cocker - är hopplösa redan från början.
I den här inramningen blir de outhärdliga.
En liten nervdallrande laddning kan skönjas i gamla nummer som "Working class hero" och "Guilt", men det räcker inte på långa vägar.
Det här handlar inte om att undertecknad lider av någon sorts åldersfascism. Jag högaktar tanter och farbröder som lyckats konservera sin ursprungliga begåvning genom åren, antingen på skiva eller på scen.
Som Emmylou Harris, Rolling Stones, Kate & Anna McGarrigle, Bruce Springsteen och Neil Young.
Men Marianne Faithfull tillhör inte den skaran.
Hon är ett gammalt rockvrak vars talang gått på grund och sjunkit för länge sen.
Sorgligt.
Markus Larsson