Knäckande bra, Europe

Joacim Forsén

helskärm

Visst, ljusshowen är den snyggaste bandet har haft med sig. Spelningen är längre än någonsin och gästerna legendariska.

Men mest av allt visar Europe att rock handlar om en annan viktig sak också: Att kunna leverera musiken.

Bara så sent som för ett dygn sen handlade allt om krabbljus, fyrverkerier och bomber här på Sweden Rocks största scen.

Bakom den bombastiska ytan var det tämligen tomt.

I kväll får vi i stället en avslutning på festivalkvällen som börjar i den andra änden. Nio år efter den spelning som markerade början på en helt ny era för Europe, också den här på Sweden Rock, firar bandet att det har gått 30 år sedan debuten.

Massor av höjdpunkter

Åren har medlemmarna använt till att bygga upp bandet från grunden. Med slit, starka album men framför allt 70-talsglödande spelningar som i mångt och mycket ställt 80-talskonserterna i ett helt annat perspektiv. Inte för att de var dåliga utan för att dagens Europe är så oerhört mycket mer levande, varmare och tryggare i sin kärlek till den hårdrock de formades ur. Återföreningen har blivit en pånyttfödelse i stället för en nostalgiresa.

Det är med det som grund Upplands Väsby-bandet nu möter merparten av festivalens drygt 30 000 besökare. Med karriärens överlägset största show fylld med låtar som bandet aldrig har framfört eller inte spelat live på väldigt många år.

Inledningen är trygg och försiktig. Mycket känns igen från höstens spelningar. Men när Joey Tempests vackra hyllningslåt till sin son, ”New love in town” går över i en magisk ”In the future to come” lossnar allt. Sångaren flyger överpeppat runt på scenen men tappar aldrig rösten. John Norum skiner upp och bandets premiärnerver är borta. Det är kul och busigt men aldrig på bekostnad av musiken.

Det låter ofta rent knäckande bra. Jag vill skrika rakt ut och veva i luften lika ofta som jag upptäcker att händerna redan är upptagna med att spela luftgitarr. Tårarna är aldrig långt borta. Gåshuden är som pansar på armarna mest hela tiden.

Och höjdpunkterna är många. Den alltid ettriga ”Scream of anger”. Norums honungsintro till ”Girl from Lebanon”. Att få höra den valpcharmiga ”Paradize bay” och den djupt underskattade ”Prisoners in paradise”. Eller ”In the future to come” och ”Wings of tomorrow”. Och förstås att se bandet gästas av legendarer som har varit deras husgudar sedan ton­åren. Thin Lizzy-gitarristen Scott Gorham kliver upp i en tjock version av ”Jailbreak”. Michael Schenker stärker upp UFO-klassikern ”Lights out”.

Galet snygg ljusshow

Ljusshowen är den tveklöst snyggaste jag har sett Europe uppträda med. Ibland väller det djupröda ut över scenen, ibland står bandet i ett dovt lila sken för att sedan gå över i ett vackert bronsglimmer. Ljuspelarna kaskadskjuter mot den blåsvarta Blekingehimlen.

Men mest imponerande är ändå att bandet hade klarat sig utmärkt utan både den och de stolta gästerna.

Europe har aldrig varit bättre. Någonsin.

Betyg

Europe

Scen: Festival Stage Publik: Kanske i snitt runt 20 000 en bit in i konserten. Bäst: ”Prisoners in paradise” och ”In the future to come”. Sämst: Inledningen är stabil, men väl försiktig.