Så bra var Haim på Berns

Håkan Steen

Nog för att de kokar ihop tung 70-talsrock med Tracks-listan och modern r’n’b på ett sätt som ingen annan riktigt har gjort förut.

Men det är systrarna Haims blixtrande personligheter som gör dem till en så lysande liveakt.

Det var en cover som fick Linné-tältet att verkligen börja vibrera när Haim gjorde Sverige-debut på Way Out West i somras.

”Oh well”, en ruffig bluesrockrökare från tiden innan Fleetwood Mac rekonstruerade om sig till slick hitmaskin, vibrerade plötsligt av så mycket ung elektricitet att vi som var där tittade på varandra med fåniga leenden och konstaterade att här händer det något.

Alana, Danielle och Este Haim tog sig an låten med öron som präglats lika mycket av gammal boogie som av Cyndi Lauper, TLC och Kendrick Lamar och plötsligt lät den helt ny.

Tjutande gitarrer

”Oh well” är en bomb även i kväll, men nu möter den kaliforniska tjugonåntingkvartetten en publik som hunnit lyssna in sig på höstens debutalbum ”Days are gone” och den där spänningen hänger kvar genom hela setet.

De 80-talssofta melodierna får en jammigare och ofta betydligt ruffigare yta på scen, inte minst tack vare Danielles smak för tjutande gitarrsolon. Och det finns en kemi och intuitiv dynamik mellan syskonen på scen som får allt de gör - från växelsången i ”Go slow” till trumorgien i ”Let me go” - att kännas helt naturligt.

Minerna på Facebook

Dessutom har vi att göra med karaktärer av ett slag som sällan syns i så här unga band. Basisten Este, vars minspel har en egen fansida på Facebook, är förstås den givna publikfavoriten.

Haim får helt enkelt in ovanligt mycket i sin dryga timme på scen.

Mer än något annat känns de som en hälsosam injektion av friskt syre i den gamla rocken.

Haim

Plats: Berns, Stockholm. Publik: 1200 (fullsatt). Längd: 71 minuter. Bäst: ”Forever” och ”The wire”. Sämst: Setet är hela albumet plus en cover, nån överraskning hade varit kul.