Hurtfrisk allsång, Ritchie
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2002-04-23
Blackmore´s nights
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: Cirka 1 200. Längd: Två timmar. Bäst: Candice Nights sång och galningen som spelar fiol. Sämst: Ibland blir det lite väl mycket jönseri och narrskämt. Fråga: Blir Ritchie sur när frugan retas med honom?
Gitarrfantomen Ritchie Blackmore har slagit in på en oväntad väg med projektet Blackmore"s Night. Han kunde ha fortsatt spela rak och gubbig rock, men har i stället valt att göra ett ganska eget hopkok av akustiska låtar i medeltidstappning.
Frun Candice Night står för sången och gör det mer än bra. Om inte Ritchie Blackmore haft turen att hitta en så stark frontfigur i henne är frågan om konceptet fungerat ens hälften så bra.
Det har lagts ner energi på inramningen av de historiska låtarna. Bandet står i en slottsmiljö med facklor och vimplar, och de två första raderna i publiken är reserverade för fans som klätt sig i medeltidskläder. Den sammantagna effekten blir en färgstark mix av väna visor, lite sjuttiotalsflum och en del rock.
Det är publikfriande så det räcker och ökänt surmulen Blackmore dansar till och med några steg. Alla klappar i händerna och är glada.
Tyvärr slår det ofta över i en känsla av barnkalas och hurtfrisk allsång. Men de akustiska gitarrpartierna är fina.
Johanna Strömqvist