Stampar på – frenetiskt

Joacim Forsén

helskärm

Robb Flynn har aldrig uppfunnit hjulet med sin musik. Inte ens med fina Machine Head-debuten ”Burn my eyes”, även om många vill skriva om historien just så.

Däremot har amerikanen rest sig fler gånger än de flesta under sin karriär. Efter åren med lovande dussin-thrashande Vio-lence bildade han Machine Head, fick ett snabbt genombrott men sabbade allt med kort sagt usel musik.

Millimeterpackat set

Nu har Flynn med två starka album än en gång byggt upp ny respekt och lyckas dessutom behålla samma vitalitet och kraft live. Med ett millimeterpackat set, tungt förankrat i just ”The blackening” och ”Unto the locust”, lämnar Flynn inte mycket åt slumpen. Frontmannen släpper aldrig vare sig fokus eller ögonkontakt med Stockholmspubliken och stampar på med samma frenesi som 1994.

Dödsinjicerande

Att den uppsluppne Flynn uppenbarligen fortfarande älskar sin dödsinjicerade thrash, och är lysande på att visa det, är kvällens allra största behållning. Det och den uppeldade avslutningen med ”Halo” och ”Davidian”.