”Den tiden är bara ett stort jävla hål för mig”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-29
Petter om sina år på toppen – och botten
Petter blickar ut genom köksfönstret.
Minnena dansar på näthinnan.
– Någonstans är det väl menat att jag ska hålla på med det här.
Det började som en korsbefruktning mellan en mikrofon och en erigerad penis.
Våren 1998 dyker den mystiska symbolen upp på klistermärken runt om i Stockholms innerstad. Kort därefter släpps singeln ”Mikrofonkåt”.
Petter Alexis Askergren är 24 år.
En ung man som i hela sitt liv slagits mot rädslan för att aldrig finna sin plats i tillvaron.
En dyslektiker som mot oddsen förälskat sig i det svenska språket.
Nu tänker han dela med sig av den kärleken – som rappare.
Tio år senare öppnar samma man dörren till sitt kontor på Södermalm i Stockholm. På väggarna hänger guldfärgade troféer och minnen från en spektakulär karriär.
Det är den ska vi prata om.
På onsdag släpper Petter samlingsalbumet, ”X”. Ett hitspäckat bokslut över tio år som svensk hiphops egen ”Ayatolla”.
Spelat inför 30 000 – och tre
– Jag har blivit hyllad och jag har blivit dissad i media. Jag har spelat inför 30 000 människor, men jag har också spelat inför tre, säger han och minns tillbaka.
Debuten ”Mitt sjätte sinne” släpps hösten 1998 och bemöts med till en början med skepsis.
Men trots 15 000 blygsamma sålda exemplar är det något som ligger i luften.
Runt om i landet sjuder det av människor som förälskat sig i den amerikanska hiphopkulturen.
Allt fler blickar riktas mot den unge Stockholmaren.
– Jag har aldrig haft målet att synas. Det handlade bara om att få göra en skiva. När jag var 16 uppdagades det att jag var ordblind men i och med att jag pluggade svenska på Komvux blev jag svinintresserad av att läsa böcker. Jag började också skriva mycket på svenska och kände bara att jag ville göra en skiva.
Chef för eget skivbolag
Året därpå cementeras succén.
I februari 1999 föräras Petter med tre Grammisar för sin debut. Månaderna efter släpps uppföljaren ”Bananrepubliken”.
Albumet säljer 60 000 exemplar – på två veckor.
Petter blir snabbt en av landets mest omtalade artister. Han kliver också själv in som chef för ett eget bolag under skivbolaget BMG.
25 år gammal blir han fanbärare för en arme av svenska hiphopartister.
– Jag kände mig så sjukt duktig. Att jag lyckades prestera de här grejerna efter att ha varit killen som ströjobbade och knappt kunde stava. Jag var high on life. Men samtidigt blev det bara för mycket. Skulle vi göra en signering i Kistagallerian fick de ha kravallpolis där. Det var en jävla Beatles-stämning.
– Sen följde en helt kaosartad turné. Det var bara så mycket spelningar och mycket folk överallt. Min verklighetsuppfattning blev så skev att jag till slut inte brydde mig om huruvida folk kom på spelningarna eller inte. Den tiden är bara ett stort jävla hål för mig.
Intresset sjunker
Den kraftiga exponeringen av svensk hiphop fortsätter in på 2000-talet. Men någon gång under de första åren böjar luften sippra ur.
Media, bolag, och publik. Plötsligt sjunker intresset.
Under början av det nya milleniet går Petter själv in i en av sina mörkaste perioder.
– Inför min tredje skiva mådde jag inte alls bra privat. Bolaget lade också en sjuk press på mig och förväntade sig en storsäljare. En av de musikrecensenter som jag verkligen tycker bra om, Jan Gradvall, gav mig sedan en tvåa för den skivan och skrev ”Fan va bitter han är”. Och jag var bitter. Jag var så jävla arg och skitsur. Kände mig kränkt på så många olika sätt. Samma år fick jag barn, men jag och tjejen gick isär snabbt efteråt.
Åre en tillflyktsort
Sonen och en ny kärlek blev vändningen.
I slutet av 2003 träffar Petter sin nuvarande fru, skidåkerskan Michaela. I henne, och i skidorten Åre, finner han en tillflykt.
Tre album senare beskriver han tiden som en brytpunkt.
En start för stabilitet och utveckling. Både som musiker och människa.
Barnen har spelat en stor roll. När vi träffas har han precis fått sitt tredje, en dotter.
– Det som har gjort att jag kunnat bära allt vidare är att jag tack och lov fått barn och skaffat familj. Karriärmässigt upplevde jag jävligt mycket väldigt fort. För mig blev nästa steg att skaffa barn.
– Konsten nu är att balansera musiken och familjelivet i en sund ekvation, vilket är sjukt svårt. Det är verkligen som att komma på Pythagoras sats.
Du beskrivs ofta som arbetsnarkoman, skriver du under på det?
– Ja, definitivt. Jag tror att konsten att göra det här är att ha väldigt starka rutiner. Jag vill påstå att jag skulle göra succé i militären för jag är väldigt strukturerad. Den längsta semestern jag haft är nog en och en halv månad i Indonesien, 1998. Sedan dess har jag legat i.
Investerade du något av det du tjänade under genomslaget?
– Haha. Nej. Eller jag köpte en sommarstuga på västkusten. Men hade jag vetat det jag vet i dag hade jag gjort en del business.
Vad känner du när du tittar tillbaka på karriären?
– Jag är extremt stolt. Det ska bli jävligt kul att visa det här för mina barn när de blir gamla nog för att förstå vad jag håller på med. En av mina hjärtefrågor just nu är att köpa loss rättigheterna till mina fyra första plattor. Min musik är något jag vill att mina barn ska ärva. Det ska inte bli något jävla tyskt bolag som äger det.
”Två skivor i pipen”
Firar du 20 år som artist 2018?
– Ja, jag tror att jag kommer hålla på med musiken ett bra tag till. Just nu har jag minst två skivor i pipen. Men den dagen jag tappar konditionen och inte orkar stå på en scen längre då skiter jag i det.
Har du råd att dra dig tillbaka?
– Inte utan att jobba. Att hålla på med svensk hiphop 2009 är ingen raket på börsen. Jag gör det här för att det är något jag gjort hela mitt liv. Man kan inte ta det ur mig.