Zzzzzzzzzzzzz Top
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-23
Skäggens engagemang når botten.
GÖTEBORG. Bravo.
Gud, så bra.
En applåd, tack.
Bilar, brudar och bärs.
På scen illustreras gruppens enkla intressen genom snurrande kromfälgar i baskaggarna, lättklädda damer samt ett kort och kärnfullt ord som klistrats fast på baksidan av Billy Gibbons gitarr – ”öl”.
Det är inte svårare att sammanfatta ZZ Top. Det ska inte vara svårare att sammanfatta ZZ Top.
Ingen kräver egentligen att trion ska byta växel. Det ska låta exakt likadant. År efter år. Dag efter dag. Timme efter timme. Sekund för sekund.
Ludna gitarrer
Publiken vet vad de får.
Ludna gitarrer i ”Legs”. Synkroniserade armrullningar i ”La grange”. 80-talets tuffaste bil – en blodröd och ombyggd Ford Coupe från 1933 – som rullar fram på bildskärmen under ”Gimme all your lovin’”.
Vissa saker går inte att komma ifrån.
Trion lirar tajt (de har spelat ihop i över 40 år). Och Billy Gibbons är emellanåt en slösaktigt cool och skicklig gitarrist.
Men för varje år som går växer avståndet till bandets senaste riktigt relevanta album – ”Eliminator” från 1983. Sen dess har karriären varit en 27 år lång transportsträcka där kreativiteten tuppat av i baksätet.
Det ger konserten en seg och tröttsam känsla. Under ett av alla intetsägande bluesnummer måste den mindre tomten, basisten Dusty Hill, luta sig mot en förstärkare och vila lite medan Billy tröskar fram ett långt slidesolo.
Det kanske säger en del om inställningen och engagemanget i kväll.
Kan pimpa ZZ Top
Bandet jobbar just nu på en ny platta med producenten Rick Rubin. Och Rubin har verkligen lyckats tjuvkoppla och få igång gamla karriärer förr. Om han även kan lacka om och pimpa ZZ Tops musik återstår att se.
Det här är ju egentligen ingen konsert.
Det är en punktering.
Fotnot: ZZ Top spelar i Stockholm på söndag.