Nordman-covern ett hån mot hårdrocken
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-17
Jag har försökt att blunda och förtränga i drygt ett decennium.
Nu går det inte längre.
Covern på Nordmans ”Vandraren” släcker mitt sista hopp om Ritchie Blackmore.
Som spår tre på nya skivan ”Autumn sky” tornar den upp, ”Journeyman”. Först försiktigt och lömskt. En nyskriven flöjttrudelutt vaggar in mig i falsk trygghet.
Det är underbara sekunder faktiskt. Runt trettio stycken.
Men sen brakar helvetet loss. En bekant intromelodi, en stadig högerfotstrumma och mjödklackarna i taket.
Det inget att snacka om. Blackmore’s Nights tolkning av ”Vandraren” är det största hånet mot hårdrocksvärlden sen Ozzy Osbourne förvandlades av MTV och blev mer känd som utskrattad dokudåre än legendarisk sångare.
Låten i allmänhet och Nordman i synnerhet är som alla känner till det yttersta svenska beviset på att skivförsäljning inte går hand i hand med god smak. Med kalla 90-talsvindar i ryggen och singeln ”Vandraren” som stoltaste rövarlåt vann spelevinkarna Håkan Hemlin och Mats Wester över ofattbart många albumköpare. Drygt en halv miljon tyckte det var en god idé att köpa debuten.
Det är visserligen inget nytt att Ritchie Blackmore irrat bort sig fullständigt i rollspelsmörkret. Tillsammans med sin fru och sångerska Candice Night har gitarristen 13 år bakom sig som medeltida renässansrockare klädd i trikåer, lustiga hattar och näbbiga stövlar.
13 år, snart lika många som han var aktiv i Deep Purple. Åtta studioalbum. Redan lika många som han gjorde med Rainbow.
En gång var han den mystiske begåvningen med oefterhärmliga klassiker som ”Machine head”, ”Deep Purple in rock” och ”Rising” på sitt samvete. Blackmore kom att fostra generationer av hårdrocksgitarrister. Han födde till och med en egen svensk son, Yngwie Malmsteen. Men nu: gycklarjöns med surare musiksmak än sitt mytomspunna humör.
Jag plågar mig igenom sju låtar till på ”Autumn sky”. Plötsligt och för några sekunder i ”Keeper of the flame” skjuter Blackmores gitarrton igenom den smäktande medeltidsompan. Jag rycker till. Stannar upp.
”Lät inte det där solot precis som 1972”, tänker jag. ”Ångrar han sig nu?”, tänker ni.
Sen sätter jag på första låten igen. En cover på One More Times ”Highland”.