Överraskar – utan djurläten och hattar

Per Magnusson

Så många får Regina Spektor

helskärm

Regina Spektor

What we saw from the cheap seats

Warner

POP Jag är kluven till Regina Spektor. Ingen gör lika egensinnig och egendomlig pianopop. Fråga bara Barack Obama, en av hennes beundrare.

Problemet är snarare den effekt hon har på popmusiken. För varje gång den ryskfödda New Yorkskan härmar ännu en säl poppar det upp en ny flicka med flinka pianofingrar och kaniner i kabaréhatten.

Men, för att citera en reklam, det finns många puckon men bara ett original.

Och Regina Spektor är tveklöst ett original, mycket tack vare sin historia.

Hon föddes i Moskva men familjen flydde under perestrojkan och hamnade via vistelser i Österrike och Italien i New York där sångerskan så småningom kom i kontakt med antifolkscenen och gifte sig med en Moldy Peaches. Spektors uttryck är ett resultat av kontrasten mellan en ryskt strikt klassisk pianoskolning och East Villages konstnärsklick där allt var tillåtet.
 

Men originaliteten kommer med ett pris. Som lyssnare kan man aldrig riktigt slappna av. Ett taktbyte, en tillgjord latinodialekt eller en teatral beatbox hotar ständigt runt hörnet. Redan i andra sången ”Oh Marcello” får vi alla tre inslagen samtidigt.

Men 32-åringen går hela tiden balansgång och i nästa stund hamnar hon på rätt sida det spexiga i chansonen ”Don’t leave me (ne me quitte pas)”, en nyinspelning av ett spår från hennes andra album ”Songs”.

Det är en musikalisk kusin till karaktären Gil Penders i Woody Allens ”Midnatt i Paris”. Precis som Owen Wilsons rollfigur vältrar den sig i kärleksförklaringar till den franska huvudstaden i regnet.

Och just som man tror att Spektor lutat sig tillbaka i trygg karaktärbaserad disksbänksrealism fyrar hon av den nästan céline dionskt smäktande ”How”, Donovan-satiriska ”Ballad of a politician” och en rörande hyllning till en förlorad vän: ”Jessica, we must get older now, so please wake up”.
 

Regina Spektors sjätte studioalbum lyckas överraska. Och – viktigare – det gör så även utan djurläten och lustiga hattar.

BONUS

BÄSTA SPÅR: ”Firewood”. En klassisk pianoballad som kommer att ackompanjera rullande tårar och eftertexter i tv-serier i sjukhusmiljö.

VISSTE DU ATT: Spektors väl anlitade cellist Daniel Cho omkom i en drunkningsolycka i Genèvesjön i Schweiz under en turné 2010.

LYSSNA OCKSÅ PÅ: Regina Spektors varsamma tolkning av ”No sur­prises”, Radioheads bästa sång.