Full gas med Nas

Markus Larsson

Så många får han!

När tidningen The Source listade de 50 bästa textrimmarna var det bara ett namn som slog Nas.

Förebilden Rakim.

Och det finns inte mycket att säga om det. Nas är minst topp två. Minst. Han är en av ytterst få som kan rappa om livet ur en revolvers synvinkel utan att kännas fånig.

Nasir Jones har kanske inte sålt flest skivor eller haft de största hitsen. Men av alla levande rappare i dag är det förmodligen bara Jay-Z som har lika stor respekt.

Nas gör två konserter på samma kväll, en matiné­föreställning där leden är överraskande glesa längre bak i lokalen samt ett utsålt gig runt midnatt.

Bättre humör nu

Han uppträder tillsammans med DJ Green Lantern och croonern Eddie Cole. Cole är släkt med legenden Nat King Cole och växlar mellan att vara honungsröst och trummis.

Bägge setens budskap är som det senaste albumets titel: livet är gött.

Nas vill emellanåt förmedla så mycket positiv energi och bra vibrationer att Green Lantern börjar spinna Bob Marleys ”One love”.

När jag såg honom sist på Annexet i Stockholm var han sur och inåtvänd och arg. Om skillnaden mellan då och i dag vore en byggnad hade den haft fler våningar än Empire State Building.

Bara snuttar

Vissa hits skulle, som vanligt, ha fått framföras i sin helhet än som korta snuttar i ett medley.

Låten om ex-frun Kelis hade passat bättre som blogginlägg. Och visst känns Nas mer som en respektingivande förvaltare av 90-talets östkustscen än en förnyare.

Men när han är som bäst – de hämningslösa verserna i ”World’s an addiction”! – levererar Nas verbala urladdningar som skulle ge Eminem tunghäfta.

Nas

(Den riktiga skiten)

(Matinéshowen)

Nas

Konserter på Berns, Stockholm. Bäst: ”Hate me now” och ”Got ur self a gun”. Sämst: ”Cherry wine” är rätt vissen.