Pettys 80-tal rockar

Markus Larsson

The live anthology (ROCK)

helskärm

När Tom Petty bestämde sig för att göra en livesamling ville han inte släppa nån sorts ”greatest hits”-platta där låtarna spelas lite snabbare. Upplägget för de fyra cd-skivorna liknar därför Bruce Springsteens livebox ”Live 75/85”.

Petty har grävt fram 48 låtar som spelades in mellan 1980 och 2007. Och likt Springsteen får obskyra covers nästan lika stort utrymme som de största hitsen. Live har Heartbreakers alltid omfamnat mer soul och träskblues än vad som nånsin hörts eller märkts på studioalbumen. I den fantastiska versionen av ”I’m in love”, som ursprungligen skrevs av Bobby Womack, låter Petty som en vit och plågad Wilson Pickett.

Men allt material har inte samma spänning. Flera av liveinspelningarna från senare år lyckas inte tillföra nåt till det som redan finns på studioalbumen. Och jag återvänder hela tiden till låtarna som spelades in i början av 80-talet. Jag hade nog hellre sett att Petty lånade Dylans ”Bootleg series”-koncept och gav ut de kompletta konserterna från Hammersmith Odeon 1980 eller Wembley Arena 1982.

Där skriker publiken hela tiden dubbelt så högt som musiken. Där skakar Tom Petty & The Heartbreakers av adrenalin. I ”Here comes my girl” verkar Petty spotta blod i refrängen. Och gitarrerna ...

När Jan Malmsjö ropar ”ring, klocka, ring” på nyårsafton är han inte bara inspirerad av klockljud.

Jag kan ha fel, men jag tror att Malmsjö har smyglyssnat på Mike Campbells gitarr.

Framför allt den som klyver luften i The Forum, Los Angeles, 1981.

Bästa spår: ”A thing about you”. Eller ”Refugee”.