Respektlös – men inte chockerande
Publicerad 2013-11-01
M.I.A.
Matangi
Interscope/Universal
POP/DANS Det har, av flera skäl, tagit tid för M.I.A. att få ut sitt fjärde album.
Hon har varit involverad i en vårdnadstvist med förre pojkvännen Ben Bronfman (son till stenrike skivbolagsmogulen Edgar Bronfman) om fyraårige sonen Ikhyd, som hon slutligen vann.
Hennes skivbolag har i omgångar fördröjt utgivningen av ”Matangi”, bland annat med motiveringen att skivan var ”för positiv”. Till slut blev M.I.A. så trött på att vänta att hon hotade skivbolaget med att läcka skivan på nätet.
Lite handlade det om henne själv också. Efter förra albumet ”Maya” var hon trött på musik, slängde ur sig uppmärksammade mixtapet ”Vicki Leekx” och drog där efter till Indien med sin son för att ”pensionera sig” ett tag.
När 38-åringen efter några månader kände sig klar med pensionärslivet började hon jobba med ”Matangi”.
För en artist som M.I.A. kan en så lång period mellan albumen som tre år vara ödesdiger. En stor del av värdet i det hon gör ligger i att vara ett slags samtidskommentator, att i både musik och texter fånga känslan av hur den här världen ser ut just nu.
Mathangi Arulpragasam, som hon egentligen heter, ser logiskt nog heller inte på sig själv som sångerska eller musiker utan snarare som artist i betydelsen konstnär. Hon är gammal konstskolestudent och började med att göra videor till sina kompisar i 90-talsindiebandet Elastica. Det är heller inga problem att betrakta hennes skivor och konserter som installationer och happenings, veritabla bombardemang av ljud och bild som de alltid är.
Möjligen känns emellertid M.I.A. för första gången lite väntad på ”Matangi”. Albumet beskrev hon i en intervju som en blandning av sina tre första skivor och även om jag verkligen har gillat samtliga singlar – ”Bad girls”, ”Bring the noize”, ”Come walk with me” och ”Y.A.L.A.” – är chockverkan lite mindre än tidigare. Att blanda hiphop, electro, dancehall, rock och indisk folkmusik och strössla popkulturreferenser över känns som ett mindre radikalt grepp i dag än för tio år sedan.
Det finns visserligen mer kreativitet på ”Matangi” än på nio av tio skivor som släpps i år och jag kan verkligen älska den allmänna respektlösheten i en låt som ”Attention”.
Men till nästa album skulle M.I.A. förmodligen må gott av att återuppfinna sig själv lite grand.