Fladdrig debut hittar rätt ibland

helskärm

GÖTEBORG. Det börjar rörigt och ofokuserat. Amaranthes tre sångare fladdrar fram och tillbaka, ena stunden på scen och i nästa vid sidan av. Och då är det klurigt nog som det är att veta vem ur trion som faktiskt sjunger för stunden.

Speciellt svårt har sångerskan Elize Ryd för att hålla sig framför publiken. Lite som gumman i lådan dyker hon upp för att lägga några rader här och där innan hon glider åt sidan. Rätt synd eftersom hon med sin lätt malplacerade utstrålning är mest intressant. 

När de dansksvenska debutanterna har ordning på tekniken och stannar på scen är de däremot rätt kul att titta på i sin annorlunda konstellation. Det räddar upp att de hitsökande E-type-­låtarna i metalskrud är påfallande platta och endimensionella.

Joacim Persson