Mellansnacket räddar Billy Bob
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2002-04-09
Plats: Södra teatern, Stockholm. Publik: Runt 230. Längd: 105 minuter. Bäst: Mellansnacket. Sämst: Det går väl att göra mer fantasifulla coverval än "California dreamin""? Fråga: Varför går det inte att ta skådisrockare på allvar?
Skådespelaren Billy Bob Thornton smyger fram på scen. Han är så smal och har så stora skor att han verkar vilja imitera bokstaven "L".
Och när åttamannabandet drar i gång musiken är det 100 procent pubrockfest.
Billy Bobs låtar landar i bästa fall någonstans mitt emellan Southside Johnny och Steve Earle med kompbandet The Dukes och när det egna materialet inte räcker till drygar Hollywoodstjärnan ut setet med covers.
Jag tvivlar på att företeelsen existerar på de breddgraderna, men hela konserten känns som ett afterskiparty i Oklahoma eller Nashville - speciellt under den käcka allsångsövningen "Hang on Sloopy", då Billy Bob får hela lokalen att ställa sig upp och klappa takten.
Spelningen räddas av Billy Bobs charmiga och underhållande mellansnack.
Utstrålningen är kanske inte lika blixtrande som på vita
duken men det är i alla fall roligt att höra anekdoter om Jim Varneys mormor - ni kommer kanske ihåg muppen i "Ernest goes to camp"-filmerna - och att en i publiken liknar "en cool dude som säljer traktorer".
Det vill säga en av Billy Bobs polare.
Markus Larsson