Trevande start – sen släpper allt
Publicerad 2013-08-25
Det är som om alla trevar, känner sig för och smakar på Stockholms nya arena.
Både Robyn och publiken.
Men i ”Dancing on my own” släpper allt.
Det är ingen tacksam uppgift sångerskan har.
Invigningsceremonin med skryt, byggsiffror och storslagna visioner är bara tio minuter bort när Robyn scensäkert kämpar med yvigt premiärljud och nästan 40 000 försiktigt positiva besökare.
Först halvvägs in i den alldeles för korta konserten briserar hon i ”Dancing on my own”. Robyn snurrar, vrider sig och krälar på scengolvet.
Låtarna börjar äntligen gå fram hjälpligt genom ljudanläggningen. Gås-huden hittar fram till armarna.
Jublet kommer sent
Jublet dånar för första gången inne på Tele2 Arena. Men det är lite sent.
Invigningens minutschema lämnar inget utrymme för vare sig spontanitet eller tid att känna av arenan.
De starkaste hitsen fungerar. Men så fort hon utmanar publiken med lite hårdare elektroniskt pulserande material som ”The girl and the robot” eller den lysande, funkfräsiga Loose Joints-covern ”Tell you (today)”, får Robyn orättvist svårt att hålla uppe stämningen.
För hon gör det bra, som alltid.
Dansen förstärker
Dansen förstärker varenda ton, Robyn är som ingen annan en del av ljusshowen och de pumpande ”Indestructable” och ”Don’t fucking tell me what to do” övertygar till och med i kvällens evigt omdiskuterade ljud.
Det är allt det där man vill se mer av. Och helst inte framför en så uppenbart Kent-kåt publik.