Bon Iver går sin egen väg
Publicerad 2011-11-05
Justin Vernon har inte gjort sin indieläxa – tack och lov
Bon Iver blir både allt större och allt bättre.
Det handlar inte minst om att de aldrig gjort indieläxan.
Indierock håller på att bli den nya arenarocken. Band som Arcade Fire och Bon Iver har på kort tid blivit häpnadsväckande stora. Det beror förstås främst på att de skriver väldigt bra låtar men troligen också en hel del på att de aldrig lyssnat på den äldre indierockgenerationens gamla oskrivna lagar kring alternativ rock.
Bon Iver-ledaren Justin Vernon ser inget fult i stora gester för att kommunicera med många och lånar gärna, helt utan ironi, in en radiohittig 80-talssaxofon om den kan ta låten åt rätt håll.
Mer komplext
Sedan jag såg Bon Ivers första Sverigespelning på Berns i Stockholm för tre år sedan har en hel del hänt. Det är ett på alla sätt större band nu. Vernon kommer med åtta musiker, blås och stråkar, och har på sitt andra album lyckats bygga ut den hyllade, vackert introverta folkpopen från debuten till något större, mer komplext och expressivt.
Starkt och mäktigt
Nu bäddar Bon Iver in både Radiohead och The Cars bland de enkla gitarrslingor som fogar ihop Vernons spröda låtbyggen. ”The wolves (act I and II)” känns som skev gospel och ”Blood bank” mynnar ut i rent neil youngskt sprakande anthemrock.
Det är starkt och mäktigt, från ett band som med den här mäktiga mässan slår sig in bland samtidens allra mest relevanta.