Biffigt sväng med Rollins

Plats: Göta Källare, Stockholm. Pu blik: Det är rätt fullt. Längd: Över en timme. Bäst: Henry Rollins starka utstrålning och explosiva kroppsspråk. Sämst: En del av låtmaterialet känns platt och intetsägande. Fråga: Hur vanligt är det att man vill höra mer mellansnack av ett band?

helskärm

Energiske Henry Rollins kör hårt från början till slut.

Det är hans scennärvaro i kombination med bandets sväng som gör Rollins Band sevärda. När man ser biffige, tatuerade och snaggade Henry Rollins hotfullt gunga fram och tillbaka framför sitt lugna, långhåriga band blir det som en konkret bild av musikens två sidor.

Henry Rollins själv står för muskulös och krossande hardcore medan bandet tillför en mer avslappnad rock "n" roll-attityd. Tillsammans är de båda sidorna väldigt slagkraftiga.

Det märks att Henry Rollins också har en mångårig vana som spoken word-artist. Han stakar sig aldrig i mellansnacket utan ser till att utnyttja publikens uppmärksamhet till max. Man vill höra honom prata mer.

Ett minus är att låtarna ger ett likartat intryck inbördes. Det finns inte heller många uppenbara stämningshöjare, även om "Monster" från "Get some go again" är en klockren favorit. Men enbart att se Henry Rollins aggressiva uppenbarelse är en kick.

Johanna Strömqvist (noje@aftonbladet.se)