Afrika är redo att ta plats på popkartan

Håkan Steen

”Afrika blir nästa stora grej” hette det redan för tio år sedan.

Men det har ännu inte riktigt hänt.

Möjligen är det dags nu.

Många spådde redan i början av 00-talet att det skulle bli decenniet då afrikansk musik exploderade sig in i det kollektiva västerländska medvetandet på allvar.

Inte minst inom hiphop pratades det om att Afrika skulle bli den kontinent som verkligen hände på det allt mer uppkopplade och globaliserade 00-talet.

Så har inte riktigt skett, men i stället har afrikanska artister sakta lyckats börja lyfta bort fördomsglasögonen hos poppubliken. Se till exempel på framgångarna för den blinda Mali-duon Amadou & Mariam och Sahara-rockarna Tinariwen.

Dessutom, och framför allt, har engelska och amerikanska musiker allt mer snöat in på olika sorters afrikansk musik. Damon Albarn från Blur gjorde en platta med Mali-artister och Vampire Weekend upptäckte det afrikanska popsvänget via Paul Simons ”Graceland”.

Inte minst hände det i fjol massor av spännande saker kring London-producenterna Radioclit, som gärna blandar musik från precis hela världen i sina europeiska dansrytmer men brinner lite extra för musik från länder som Kongo, Sydafrika och Elfenbenskusten.

Duon Radioclit – svenske Johan Karlberg och fransmannen Etienne Tron – utgör även bandet The Very Best, då ihop med sångaren Esau Mwamwaya från Malawi. Och är det någon skiva från i fjol som jag upptäckte storheten i alldeles försent är det deras album ”Warm heart of Africa”.

Det krävdes rentav en sjudande, cool, genuint lycklig spelning på Debaser Slussen i Stockholm i december för att jag fullt ut skulle greppa hur bra The Very Best är.

Givetvis har de här grupperna, framför allt Vampire Weekend, beskyllts för spekulativ exotism. Men vad den kritiken missar är att influenserna här främst kommer från modern afrikansk pop, som har plockat in massor från engelsk och amerikansk pop men samtidigt fått utvecklas på sitt eget håll.

Det är ingen helig gammal urmusik som den vite mannen plötsligt kommer in och skövlar, tvärtom.

Att några hipsters från Brooklyn och East End lånar samtida sound från nigeriansk highlife eller Pretorias housescen torde snarare öka chanserna för att den internationella popkartan under tiotalet kan lyckas bli lite större än Europa och Nordamerika.

Det vore onekligen på tiden.