Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Orvar

BLUR

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-19

No distance left to run (dvd) (pop)

Återföreningar brukar handla om pengar och det spelade säkert in även när Blur valde att komma tillbaka i sin klassiska sättning, nio år efter gitarristen Graham Coxons bittra sorti. Och den här dokumentären är auktoriserad och utgiven av Blurs skivbolag, så vi får möjligen inte riktigt alla sanningar här. Men när man ser filmen om det första och största britpopbandets karriär blir det ändå väldigt tydligt att det allra främst handlade om att lappa ihop något. Med hjälp av gamla tv-klipp och snyggt filmade partier från comebackens repetioner och gig som fond berättar de fyra hela historien. Om hur det lilla art school-bandet från Colchester ägnar sitt 90-tal åt att debutera som skivbolagsdesignad drömpopcombo, hitta fram till ett helt eget urbrittiskt sound, bli superstjärnor med albumet ”Parklife”, börja känna sig instängda i sin image, sluta umgås, spela lo-fi-rock, göra experimentmusik, bråka, gå sönder och bli fiender. ”No distance left to run” är den bästa rockdokumentär jag har sett sedan Metallica-filmen ”Some kind of monster”. Den handlar om vänskap mer än något annat, om hur fyra pojkar med medelåldern om hörnet famlar tillbaka till varandra för att försöka bli lite helare.

Det här är dessutom något så sällsynt som en väldigt värdigt återförening. Ni både ser och hör det i den medföljande konsertfilmen från ett bräddfyllt Hyde Park i London somras. Allt och inget har hänt, och Damon Albarn sjunger ”The universal” vackrare än kanske någonsin. BÄSTA SPÅR: ”Tender”.

Håkan Steen

Följ ämnen i artikeln