Candlemass låter vitala som tonåringar
Uppdaterad 2013-06-07 | Publicerad 2013-06-06
Doombandet slutar spela in album på toppen
Maestro Leif Edling har deklarerat att Candlemass har gjort sitt sista album.
Det är förstås synd. Bandet har aldrig haft en starkare sättning än nu.
Ljuset är försiktigt. Vinden virvlar runt rökmolnen på scenen. Två sjuarmade ljusstakar flankerar trumsetet.
Det är inte den storslagna showen som är behållningen när Candlemass stänger den ganska programfattiga onsdagen i Norje.
Men så har doompionjären heller aldrig varit de stora gesternas band, inte ens på 80-talet när spelningarna kretsade kring Messiah Marcolins enorma supertrampande över scenen.
Episkt stora
Då som i kväll handlar Candlemass framför allt om två saker. De episkt stora, melodiska och långsamma låtarna. De där dramerna som egentligen luktat lite för mycket i Sabbath-buteljen, men som har varit alldeles för bra för att inte forma en egen genre. Och så förstås en stark, karismatisk frontman.
Stabil sättning
Med Mats Levén, en av Sveriges allra bästa hårdrocksröster, har Candlemass lyft sig till en ny överlägsen nivå. Inte den mest klassiska sättningen, men den mest stabila någonsin. Levén har dynamiken som gör honom lika övertygande i nytt material som ”Prophet” och ”Waterwitch” som i bandets legendariska material. Det är snarare just i ”Bewitched” och ”At the gallows end” han imponerar mest. Och han har energi nog att kasta sig lika fysiskt handlöst över scenen som mellan rockylande Zeppelin-fräs och dovt Messiah-djup.
Att Levén utklassar förre Robert Lowe är en sak. Att sångaren får en snart 30-årig hårdrocksinstitution att låta vital som en tonåring är något helt annat.