Grabbig lovsång till popmusiken

Jens Peterson

The boat that rocked är rätt mossig

Regi Richard Curtis, med Tom Sturridge, Philip Seymour Hoffman, Rhys Ifans, Nick Frost, Bill Nighy.

Jag hade höga förväntningar.

Richard Curtis har skrivit manus till ”Fyra bröllop och en begravning” och ”Notting Hill”, han har hjälpt till med roligheter åt Mr Bean och Bridget Jones och hans regidebut ”Love actually” är en hjärtevärmande hyllning till romantiken.

Richard Curtis är urbrittisk i tonen, men som ung bodde han i en stockholmsförort och fastnade precis som jag för Hep Stars och Tages i den andra vågen popmusik efter The Beatles.

Hans film om en piratradiostation på 1960-talet är som gjord för mig. Tyvärr når inte Richard Curtis manus den här gången upp till de tidigare höjderna.

Först och främst känns den för ensidig. Grabbig. Kärleken till musiken verkar göra Curtis mer blind än kärleken mellan människor.

Det är 1966. En ung man (Tom Sturridge) skickas som en sorts straff till båten där stationen Radio Rock sänder popmusik dygnet runt mot de brittiska öarna. Samma fenomen fanns i Sverige där piratradiostationen Radio Nord sände 1961–1962, och fick Sveriges Radio att pigga upp sitt utbud genom att införa P3.

Den unge mannen möter stationens färgstarka programledare, enbart män, som har olika profil. När de förstår att han är oskuld anstränger de sig för att para ihop honom med någon kvinna. Varannan helg skeppas en båtlast tjejer över.

Den andra röda tråden följer en brittisk minister (Kenneth Branagh) som med hjälp av sina underlydande och lagstiftning ska stoppa radiostationen.

Det blir fläckvis underhållande sketcher och en hel del snärtiga repliker. ”The boat that rocked” är en smittande hyllning till 1960-talspopen, och Curtis har köpt loss ett imponerande soundtrack.

Skådespelarna är bra som färgstarka krumelurer, även Emma Thompson i en hastig visit ombord som ynglingens mamma. Men det finns ingen spänning eller intrig att engagera sig i. Vågorna rullar, båten gungar, sjön suger.

Till sist blir budskapet bara att 1) popmusik är befriande och 2) tjejer vågar man kanske inte riktigt lita på.

Rätt mossigt för en komedi om rebeller, musikens makt och frihetens tid. Sjösjukt.