Så bra är nya Bond-filmen

Jan-Olov Andersson

Jan-Olov Andersson har sett Skyfall

LONDON. Det är inte bara en av den 50-årsjubilerande seriens allra bästa filmer. ”Skyfall” är också härligt galet annorlunda.

Man får nästan också lite lust att stolt vifta med en blågul vimpel i salongen, över att det är en svensk skådespelare som pucklar på agent 007 i den klassiska inledningssekvensen.

För många av oss som har vuxit upp med dessa filmer, pirrar det alltid lite extra i magen inför en ny James Bond-film.

Vi har det lite som de som håller på Hammarby i fotboll, fast bättre. De kan skråla just i dag är jag stark och vråla Bajen, bärs & rakade brudar bäst de kan, men det blir ändå fortsatt spel i Superettan. Vi Bond-fans har det lite bättre förspänt. När Monty Normans/John Barrys klassiska elgitarrslinga som utgör Bond-temat dyker upp, vet vi att det väntar Bond, drajjor, snygga brudar och massor av action, fast riktigt, riktigt nöjda brukar vi väl bara bli ungefär var tredje film.

Höga förväntningar

Har väl sällan haft så höga förväntningar som när jag bänkade mig i salongen vid Golden Square i London. Daniel Craig har ju redan visat sig vara klockren i rollen. För första gången har man anlitat en Oscars-vinnande regissör, Sam Mendes, som gjorde mästerverket ”American beauty” (1999). Javier Bardem i skurkrollen. Skulle han toppa sin Oscars-vinnande roll som Anton Chigurh, galningen med slaktmasken från ”No country for old men” (2007)? Och som grädde på moset blir detta starten för svensk films två skandalomsusade bad boys och deras internationella karriärer.

Mikael Persbrandt får vi vänta på. Så fort Peter Jackson öppnar truten, tycks han ju ha utökat sin ”Hobbit”-serie med ännu en film, så i vilken av dem Persbrandt dyker upp som någon slags björn eller vad det är, återstår att se.

Men Ola Rapaces Hollywood-debut glömmer man inte i första taget. Inledningssekvenserna av Bond-filmerna, innan förtexterna och titelmelodin, är alltid som en-film-i-filmen. Och här är det Daniel Craigs agent 007 och Ola Rapaces skurk Patrice som jagar livet ur varandra i ett rasande tempo. På motorcykel genom Istanbuls gränder och basarer. På taket på ett skenande tåg. Makalöst skickligt iscensatt, filmat och klippt. Rapace är stenhård. Får betalt för sin träning inför den där boxningsfilmen som kanske, kanske inte, blir av. Och vet inte varför, men… jag blir grymt imponerad av att båda två slåss på liv och död i så grymt snygga kostymer. Vem har designat dem?

(Annars skäms aldrig Bond-producenterna för att vara mer tydliga med produktplaceringarna…).

Mer drama än action

Efter den ljuvliga titelmelodin, Adeles hesa stämma går rakt in i hjärtat, börjar sedan en väldigt annorlunda James Bond-film.

Hela underrättelsetjänsten M 16:s och chefen M:s (Judi Dench) förmåga att leda den ifrågasätts av brittiska regeringen. Är Bond själv för gammal, trött och slut, kanske? Wikileaks-liknande avslöjanden hotar terrorbalansen, det följs av en terroristattack och till detta läggs ett antal personliga och högst oväntade vendettor. Då blir det stundtals ibland mer drama än action. Mycket prat. Bra sådant, när man har med skådespelare som Ralph Fiennes.

Ljuvligt psykopatisk

Men här finns också ett antal oerhört skickligt iscensatta actionsekvenser. Och ja, Rapace återkommer.

Och så Javier Bardem. Helt ljuvligt psykopatisk som en korsning av en fjollig Julian Assange och Hannibal Lecter, ungefär. Och med ett helt annat motiv till sin ondska än vad Bond-skurkar brukar ha.

Är dock inte säker på hur den sista halvtimmen kommer att uppfattas av Bond-purister. Det liknar inte på något sätt någon annan Bond-film. Påminner både om Sam Peckinpah-klassikern ”Straw dogs” (1971) och Francis Ford Coppolas ”Apocalypse now” (1979). Och är väldigt sentimental. Say no more…

”Skyfall” känns som Bond-filmen som är precis vad man längtade efter. Och lite till.

Skyfall

➕➕➕➕

Regi Sam Mendes med Daniel Craig, Judy Dench, Javier Bardem, Bérénice Marlohe, Naomie Harris, Ben Whishaw, Ola Rapace, Albert Finney, Ralph Fiennes.