Rörande men ansträngt putslustigt

Jens Peterson

helskärm

Love, Rosie

Regi Christian Ditter, med Lily Collins, Sam Claflin, Christian Cooke, Suki Waterhouse.

Gulligt och irriterande.

Gulligt för att de två huvudpersonerna är som charmiga hundvalpar, oemotståndliga och perfekta för varandra. Det är uppenbart för alla. Utom för Rosie och Alex själva, vilket är irriterande för den som tittar.

Det är också påfrestande att filmen använder sig av genrens alla klyschor. Romantiska montage. En scen där det ska målas väggar och man kladdar med färgen på varandra. Ett Viktigt Brev som når mottagaren aningen för sent. Kända sånger som förstärker vad som ska sägas: ”Crazy in love” med Beyoncé, ”Tiny dancer” med ­Elton John, ”Alone again (naturally)” med Gilbert O’Sullivan, ”Take me to a higher plane” med Kate Nash.

Det är som en målarbok där man ska färglägga numrerade fält.

Kan pojkar och flickor vara vänner utan att bli förälskade? Vi möter ­Rosie och Alex som småbarn och bästisar, de fortsätter vara lekkamrater. När ­Rosie fyller 18 verkar det nästan ­kärlek ­banne mej, men båda har svårt att ­säga vad de egentligen känner. Fast kameran visar de trånande hund­ögonen.

Det följer 12 år av älskar, älskar inte. När den ene är beredd att öppna hjärtat blir den andre fast i något annat.

En del rörande ögonblick och en del ansträngt putslustiga. Det är som att se två marionettdockor dras fram och tillbaka för största möjliga romantiska effekt. Tills man inser att det är vi åskådare som är dockorna vars ­känslotrådar rycks än hit, än dit och än ner i diket.