Buzz Lightyear på egen hand blir animerat dussinäventyr
Publicerad 2022-06-14
Lightyear
Regi Angus MacLane, med röster av Fredrik Hiller (Chris Evans), Sharon Dyall (Uzo Aduba), Yamineth Dyall (Keke Palmer), John Lundvik (Taika Waititi), Ia Langhammer (Dale Soules), Philip Zandén (Josh Brolin).
Rymdhjälten Buzz från ”Toy story” har fått sin egen långfilm. Proffsig produkt, men tyvärr inte lika underhållande och originell som annat från bolaget Pixar.
ANIMERAT I första ”Toy story” 1995 får pojken Andy en present när han fyller 6 år: Leksaksgubben Buzz Lightyear, som konkurrerar ut hans tidigare favorit cowboy Woody. Buzz var huvudperson i Andys tänkta favoritfilm. Det här är den filmen.
Den fina ”Toy story”-serien bygger på att leksaker har ett hemligt liv som inte människorna känner till. Den stackars Buzz förstår inte ens att han är en leksak, vilket ger en hel del humor åt ”Toy story”. Buzz är en tönt som tar sig själv på stort allvar. Det är kul, för alla åldrar.
”Lightyear” är inte lika rolig. Det är en hel långfilm om en tönt som tar sig på stort allvar, även om det naturligtvis finns en del skämtförsök. Men för att vara bolaget Pixar, som profilerat sig med nyskapande och mycket genomarbetade filmmanus, är det här en dussinfilm. Om än välgjord i sin genre.
Vi möter Buzz på ett äventyr långt ute i rymden tillsammans med kollegan Alisha Hawthorne. De landar på en främmande planet och blir snabbt indragna i strider mot livsfarliga växter och dödliga jätteinsekter. När de ska ge sig av går allt inte enligt planerna. Buzz gör ett misstag, som han sedan försöker rätta till med manisk envishet. Uppdraget måste fullföljas.
Tiden går.
Det här är den sortens rymdfilm som blandar in idéer kring tidsresor och alternativ historieskrivning. Manuset vacklar mellan att vara skrivet för småbarn och för civilingenjörer.
Eftersom det är en familjefilm ska det läras läxor. Buzz får lära sig ödmjukhet. Han måste släppa sin självsäkra kaxighet och sitt förakt för alla som inte är lika erfarna rymdjägare som han är. Alla ska vara med, alla får bidra och hjälpa till, här finns osäkra unga män och stenhårda äldre kvinnor. En farmor blir en nyckelperson i berättelsen. Buzz inser vad Hemma kan betyda. ”Lightyear” är godhjärtad och inkluderande.
Lite obligatorisk spänning, med skjutande och springande och smällande som i digitala spel. Några förväntade lustiga biroller, som en robot i form av en gullig katt och en nervös man som egentligen inte vågar någonting.
”Toy story” var banbrytande på många sätt och gav leksaker en själ. ”Lightyear” känns mest som ett sätt att hålla liv i varumärket, ett skäl att sälja fler leksaker.
