Härligt galet tarantinskt
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-21
Inglorious basterds
Om hyllningen till 1970-talets skräpfilmer, ”Death proof” (2007), var en bagatell, så är detta påkostade andra världskrigsäventyr Quentin Tarantino tillbaka i, åtminstone, ”Kill Bill”-form.
Inte oväntat tacklar han andra världskriget på sitt alldeles speciella sätt. Han har helt enkelt uppfunnit ett nytt slut på kriget.
Historien utspelas i Frankrike under tyskarnas ockupation. Först på landsbygden, sedan i Paris. Brad Pitt spelar löjtnant Aldo Raine, som leder en grupp judiska soldater som kallas för The Basterds, för att de på ett ovanligt rått sätt åker runt och dödar och skalperar nazister. Diane Kruger spelar en firad skådis som egentligen är spion och planerar en kupp mot Adolf Hitler och de andra nazihöjdarna. Mélanie Laurent är en judisk fransyska som har sina egna hämndplaner, sedan hennes familj utplånats.
Slutar på en biograf
Mot slutet korsar dessa personer varandras vägar och som den filmnörd han är låter Tarantino den grandiosa slutuppgörelsen äga rum på en biograf.
Man kan ha invändningar. Mot filmens längd (över två och en halv timme). Det ryktas att filmen ska tätas till inför den riktiga premiären (i Sverige 21 augusti). Brad Pitt spelar över
ibland, lite som i Guy Ritchies ”Snatch”, fast med sydstatsdialekt. Ibland är det roligt, ibland lite irriterande.
Fast helheten är så där härligt galet tarantinskt, med häftigt bildspråk, svart humor, makabert våld och helt knäpp musik, allt från spaghettivästern till David Bowie.
Och i österrikiske tv-skådisen Christoph Waltz får världen en ny stjärna, han är makalöst läskig som elak SS-överste.