Ready player one ser häftig ut - men berör inte

Jens Peterson

Ready player one
Regi Steven Spielberg, med Tye Sheridan, Olivia Cooke, Mark Rylance, Lena Waithe, Ben Mendelsohn, Simon Pegg, Hannah John-Kamen, Win Morisaki, Susan Lynch.

ÄVENTYR Det är som ett sällskapsspel eller quiz.

Vem känner igen flest ting och figurer? Du har inte mycket tid på dig. Det går undan.

Filmen inleds med en biljakt genom ett digitalt New York. Där kan vi bland annat se bilar och figurer från ”Tillbaka till framtiden”, ”The A-team” och ”Christine”, medan de jagas av en T-Rex från ”Jurassic park” och King kong.

Välkommen till OASIS. Välkommen till en värld som frossar i referenser till populärkultur. Möjligtvis överdoserar. Sannerligen tilbaka till framtiden, tur och retur.

Jag tycker om Ernest Clines roman som filmen utgår ifrån. Det startar 2045 men är en hyllning till videospel och filmer och musik, mycket från 1980-talet. En Steve Jobs/Mark Zuckerberg-liknande excentriker uppfann en digital värld där alla nu lever ut sina fantasier i Virtual Reality. Han heter James Halliday och när han dör lämnar han efter sig ett testamente som är en utmaning.

Den som kan hitta tre nycklar får ledtrådar till ett påskägg som ger makten över OASIS och en massa rikedom. En gåta i uppgift, som i ”Da Vinci-koden” eller ”Kalle och chokladfabriken”. Det finns en koncern ledd av en Skurk (Ben Mendelsohn) som anställer en armé av spelare för att lösa gåtorna.
Huvudpersonen är fattige Wade som bor i ett slumområde byggt av husvagnar staplade på varandra i Columbus, Ohio. Wade är duktig på att spela videospel och lösa gåtor. Men efter fem år har ännu ingen hittat den första av James Hallidays nycklar.

Där börjar boken och Steven Spielbergs film, som har gjort många ändringar. Begripligt eftersom vissa scener gör sig bättre i en roman.

Men det är väldigt mycket som ska berättas på kort tid, och filmen har aldrig samma mystik som boken kring pusslet med ledtrådar. Den som tittar hinner inte tänka efter utan presenteras snabbt för färdiga lösningar. Wade får vänner och de hjälps åt.

Det ser fantastiskt ut, men det blir aldrig spännande. Mer komiskt som när elaka dockan Chucky blixtrar förbi i några sekunder, eller när de fem unga hjältarna hamnar i en otäck klassiker regisserad av en av Spielbergs favoriter. Man kan bli imponerad, men inte berörd.

Drygt två timmars verklighetsflykt som handlar om att man inte bör fly verkligheten. En sorts hyllning till tv-spel och filmer, med den pedagogiska slutsatsen att man inte ska sjunka för djupt i den virtuella verkligheten. Som ett Trivial pursuit med en mesigt uppfostrande sens moral. Som om det var en 1980-talsfilm.