Hans storhet sliter hjärtat i tusen bitar

Jan-Olov Andersson

helskärm

DOKUMENTÄR Tredje gången gillt när det gäller att återupprätta hedern för en av svensk rockmusiks allra största, Björn Afzelius (1947–1999).

Marianne Lindberg de Geers självbiografiska pjäs ”Johnny Boy”, med Magnus Krepper i titelrollen, blev ingen större framgång på Stockholms Stadsteater i fjol.

Gunnar Wessléns bok ”Björn Afzelius – en god man (och bara en människa)” kan vara en av de slarvigast skrivna och ytliga biografier jag har läst – trots att författaren helt uppenbarligen var en nära vän till Afzelius.

Men Magnus Gertten och Stefan Berg hamnar hundraprocentigt rätt i sin fullkomligt ljuvliga dokumentär om sångaren som var väldigt hemlighetsfull om sitt privatliv, men som egentligen blottade sig själv mer än någon anade i sina sångtexter.

Här finns alltihop.

Uppväxten som var mer trasig än vad det såg ut som ut på ytan. En tidig flickvän berättar roligt och gripande. Mammans självmord, som gör det till en fullkomligt knäckande upplevelse att efter det höra låten ”Exil”. Det från början ytterst knepiga förhållandet till Mikael Wiehe, som styrde och ställde med det mesta i Hoola Bandoola Band – men som sedan övergick i en varm och otroligt nära vänskap. Solokarriärens med- och motgångar. Bitterheten mot att aldrig riktigt bli profet i sitt eget hemland, men högst älskad i Danmark och Norge. Kampen för demokrati i latinamerikanska länder som Kuba och Nicaragua.

Här finns också berättelserna om hur Afzelius levde sex & smoke & rock ’n’ roll-livet med en kvinna i varje stad. Hur han nog kanske inte var världens bästa pappa när döttrarna var små. Men hur han försökte, både att leva Svensson-liv och att vara artist i exil, i egna huset i en liten italiensk by.

Mycket arkivbilder. Mikael Wiehe, förstås, nära vännen Francesco Ippolito, Marianne Lindberg de Geer, mamma till äldsta dottern och från-och-till-flickvän under många år, och musikern Olle Nyberg är de som främst berättar gripande, varmt, roligt och närgånget om sina förhållanden till Afzelius.

”Tusen bitar” är en film som visar hans storhet som artist. Som visar hur komplicerad han var som människa. Som lär få tårarna att rinna hos bio­publiken i hela Skandinavien, när de nu vuxna döttrarna gör entré i historien.