Magnus Gertten om Cornelis-filmen: ”Något vackert i hans mörker”
Släpper ny dokumentär om en musiklegendar – nio år efter ”Tusen bitar” om Björn Afzelius ● Hyllningen till Jack Vreeswijk
Uppdaterad 2023-11-17 | Publicerad 2023-11-16
För nio år sedan gjorde han framgångsrika Björn Afzeliuz-dokumentären ”Tusen bitar”.
Nu är Magnus Gertten, 69, bioaktuell med en ny artistbiografi, om Cornelis Vreeswijk.
– Hans briljans som artist, hans förmåga att leka med orden, samtidigt som han också lever ett väldigt komplicerat privatliv, utmaningen att göra ett porträtt av det lockade mig, säger han.
Sedan åratal tillbaka är Magnus Gertten en av landets främsta dokumentärfilmare. ”Blådårar”-filmerna om Malmö FF blev i praktiken ett par filmer om en ung Zlatan Ibrahimovic. Fjolårets ”Nelly & Nadine”, en kärlekshistoria med ursprung i Förintelsen, fick 
i Aftonbladet. Och ”Tusen bitar” blev inte bara den bäst recenserade filmen av alla 2014, den sågs av 135 000 på bio. En unik siffra för en dokumentärfilm.
Bioaktuella ”Somliga går med trasiga skor” är alltså filmen om Cornelis Vreeswijk (1937-1987). Den fattige invandrarkillen från Nederländerna som moderniserade den svenska visan på 1960-talet. Samtidigt som han hade ett stormigt privatliv. Och som alltid stod på de svagas och trasigas sida i samhället.
– De här nationalmonumenten, ikoner som Cornelis, vi måste stanna upp och granska dem, titta på dem med vår tids ögon också. Jag tror vi behövde titta på honom post-MeToo också och det är en del av filmen, säger Magnus.
Hann inte slutföra intervjuerna med Jack Vreeswijk
Redan efter Björn Afzelius-filmen fanns det tankar på en Cornelis-film. Båda artister han har vuxit upp med från början av deras karriärer.
– Sedan kom pandemin. Då kunde jag inte flyga och fara i världen, utan började gräva ned mig i Cornelis. Lyssna på alla plattorna, närläsa alla texterna. Då började också en förankringsprocess. Jag ville att stiftelsen som representerar honom skulle tycka det var en bra idé. Och naturligtvis att sonen Jack också tyckte det.
Jack Vreeswijk (1964-2023) gick så småningom i sin fars fotspår och blev en populär artist. Han gick bort i april i år, efter flera års kamp mot cancer.
– Vi träffade honom vid flera tillfällen och filmade ett par konserter. Men vi hann aldrig slutföra intervjuerna. Han var dålig, gick på behandling för sin cancer, vi tyckte att han skulle inte utsättas för intervjuer utan vara med sin familj. Vi gjorde en liten hyllning till honom mot slutet av filmen.
Skillnaden mot Tom Alandhs dokumentär
För drygt 25 år sedan gjorde SVT:s Tom Alandh en dokumentär om Cornelis Vreeswijk.
– Det gjorde att frågan Vad finns det för nytt att visa? blev central. Men 25 år är en ganska lång tid. Vi är ganska duktiga på att göra research som går till botten. Vi kollade i många arkiv och hittade bland annat två konserter som finsk tv hade spelat in som vi använder i filmen. Och från Cajsa-Stina Åkerström fick vi hennes pappa Freds semesterfilm från Spanien.
Ser du några likheter mellan de två artister du har skildrat på film, Björn Afzelius och Cornelis Vreeswijk?
– Absolut. De lämnar inte ut sig själva i intervjuer, de är två kaxiga personligheter och de bär på ett mörker inom sig. Men det finns en enorm nakenhet i sångtexterna.
– Det finns någonting vackert i Cornelis mörker. Han gör poesi och melankoli av det. Det är som en blues som uttrycker de mörka känslorna och när han väl fått uttrycka dem, mår man ändå lite bättre.