Så gick det till när Lars von Trier gjorde skandal i Cannes

Jan-Olov Andersson

CANNES. Blir det skandal igen när Lars von Triers nya film har världspremiär på måndagskvällen?

Aftonbladet satt på första parkett när en av filmfestivalens största skandaler tog fart för sju år sedan.

Vad hände? Hur kunde det gå så fel? Och hur kommer folk att reagera på hans nya våldsamma seriemördarfilm ”The house that Jack built”?

För en gångs skull var det inte filmen i sig som gjorde folk upprörda på filmfestivalen år 2011.

”Melancholia” må skildra hur jorden går under, men denna framtidsdystopi är både engagerande, poetisk och till och med vacker, på något sätt.

Det var på presskonferensen direkt efteråt som den danske regissören ställde till med den skandal som gjorde att han dagen efter förklarades för persona non grata och slängdes ut ur festivalen.

Jag satt på andra bänk i salen, bara några meter från Lars von Trier.
Minns inte exakt hur orden föll, varför han hamnade så snett, men plötsligt var han inne i en liksom ond spiral av korkade skämt om bögar, porr, nazister, judar, Adolf Hitler, Förintelsen och danska regissörskollegan Susanne Bier. Till sist förklarade han att ”först var jag jude, sedan blev jag nazist”.

Stellan Skarsgård, som satt bredvid och känner regissören väl och är van vid hans aningen morbida humor, såg mest förvånad ut. Medan filmens stjärna Kirsten Dunst såg både chockad och bedrövad ut.

Ett par timmar senare mötte von Trier, Skarsgård och Jesper Christensen ett fåtal skandinaviska journalister. Regissören verkade inte ångerfull. Men förklarade det där usla skämtet om att han först var jude, sedan nazist (en historia som enbart de danska journalisterna kände till innan presskonferensen).

Han berättade hur han växte upp med en pappa som var jude. Hur han rotat i sitt judiska arv. Besökt koncentrationslägren i Polen. Sedan, på mammans dödsbädd, avslöjade hon att Lars egentligen hade en annan biologisk far. En tysk, vars familj hade ett nazistiskt förflutet.

”Stående ovationer”

Filmen i sig fick sedan ett mycket positivt mottagande på kvällens galavisning.

– Det var inga protester på galavisningen, tvärtom var det stående ovationer, minst lika mycket som när vi var här med ”Breaking the waves” för femton år sedan, sa Stellan Skarsgård då.

Fast den kvällens stora fest ställdes in. Enligt uppgifter hade sponsorerna dragit sig ur på grund av Lars von Triers uttalanden. Och restaurangen Nikki Beachs ägare och personal vägrade ha festen, av samma skäl.

Dagen efter. Tid för intervjuer vid lyxhotellet där von Trier bodde, Le Mas Candilles i Mougins, sju kilometer norr om Cannes. Vi väntade. Och väntade. Sedan kom nyheten att festivalen hade slängt ut Lars von Trier ur festivalen. Förklarat honom persona non grata.

Skulle han komma till intervjuerna? Jodå, efter ytterligare viss väntan dök han upp.

– Alla som vill slå mig på käften är välkomna, jag förtjänar det antagligen, inledde han.

– Nu är jag den första personen som blir ”persona non grata” på festivalen, jag är väldigt stolt över det.

”Allt går åt helvete”

Hur känns det just nu? frågade jag.

– Som att allt går åt helvete. Men jag tycker vi ska skratta längs vägen. Och helvetet, just nu ser det ut som festivalpalatset i Cannes.

Han var inte stolt över sitt uppträdande på presskonferensen:

– Jag tycker om att provocera och jag har alltid en mening med det, men det blev fel den här gången. Det var totalidiotiskt och jag är ledsen för att jag sårat folk.

När jag lite senare träffade Kirsten Dunst, var hon upprörd.

– Det han sa var motbjudande, idiotiskt ocn kränkande. Vi andra borde ha bett honom hålla käft, sa hon.

Filmen fick dock vara kvar i tävlingen om Guldpalmen och just Kirsten Dunst vann skådespelarpriset.

Då hade Lars von Trier för länge sedan satt sig i sin husbil för färden hem till Danmark (han är flygrädd och åker alltid husbil till och från Cannes).

I en dansk tv-intervju nyligen skyllde han lite grann på presskonferensens moderator när han fick frågor om vad som hände i Cannes 2011.

– Han förstörde för mig, han lät mig inte ”städa upp” efter mig, jag sa ”OK, då är jag väl en nazist, då” mest bara för att få slut på alltihop.

Väcker starka känslor

Nu är alltså Lars von Trier tillbaka i Cannes. En del tycker det är fel, särskilt i dessa #metoo-tider, då Björk, stjärnan från hans filmmusikal ”Dancer in the dark” (2000), i efterhand har hävdat att hon blev sexuellt trakasserad av regissören. Han har förnekat det och sagt att de verkligen bara inte kom överens under inspelningen.

Filmen vann Guldpalmen i Cannes och hon vann skådespelarpriset.

Nya filmen ”The house that Jack built” visas utom tävlan, så därför hålls ingen presskonferens. Ett fåtal journalister, jag är en av dem, ska träffa von Trier under tisdagen.

En nära tre minuter lång trailer släpptes under tisdagen. Det är första gången vi har fått se lite av de hemskheter som filmens seriemördare Matt Dillon ägnar sig åt. Historien utspelas i 1970-talets USA, men är till stor del inspelad i skogarna i Dalsland, de liknar dem i norra USA.

Trailern är verkligen djupt obehaglig.

Så den här gången gången känns det som att det är filmen – världspremiär sent under måndagskvällen, vi journalister får inte se den förrän på tisdagsförmiddagen – som kommer att väcka starka känslor.

Över hundra personer lämnade biografen under måndagens galapremiär, upprörda över allt våld. Motbjudande o vedervärdigt, var kommentarer som hördes.

Det var särskilt en scen när Matt dillon mördar barn som gjorde folk upprörda.