Synthens återkomst
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-31
Emma Gray Munthe sammanfattar filmåret
Håriga monster, skjutglada 11-åringar, ljuscykelbalett, Christopher Isherwood-filmatiseringar, postapokalyps, kannibalism, akut ångestframkallande täckjackor, smart Aaron Sorkin-dialog, Michael Fassbender i löjligt lågt skurna jeans och Colin Firth i sitt esse.
Filmåret 2010 har spretat åt lite alla möjliga håll, och har bjudit på en hel del fina upplevelser och bilder att bära med sig i hjärtat.
Och, nästan viktigast av allt: 2010 har stått för de mäktiga synthsoundtrackens återkomst! Som jag har längtat! Som jag har tröttnat på de okänsligt inslängda indiepopdängorna, Danny Elfmans sago- och seriefilmatiseringsmusik, låtsaspampiga actionsoundtracks och snodda ”Bourne identity”-stråkar!
Daft Punks ”Tron: Legacy”-soundtrack andades 80-tal, gjorde rent av att filmen inledningsvis gav ”Blade runner”-vibbar. Även Trent Reznor och Atticus Ross siktade mot Vangelis och Tangerine Dream när de gjorde musiken till ”The social network” – och hur skulle det rimligtvis kunnat gå snett med sådana förebilder?
Jag hoppas på mer i samma anda 2011.
Årets soundtrack 1: Tron: Legacy
Daft Punks musik står fint på egna ben, i kombination med filmen är den magisk.
Årets mest hjärtslitande 1: Till vildingarnas land
Jonze/Eggers fångade exakt hur det är att vara barn. Resultatet gjorde ont att se, men var gåshudsframkallande vackert.
Årets mest hjärtslitande 2: Fish tank
Fulfin och rörande, rolig och obehaglig. Socialrealistisk filmpoesi.
Årets ljuvligaste: Kick-Ass
Hit-Girl framkallade skrattgråt och gick direkt upp i samma liga som Ripley, Alabama och Sarah Connor.
Årets mäktigaste bioupplevelse: Tron: Legacy
Bilderna! Miljöerna! Musiken! Den mullrande basen! Glöm rutten handling och dialog, se den som ett konstverk.
Årets smartaste: The social network
Aaron Sorkin-smattrande dialog, rappt tempo, skickligt fångad nutid.
Årets soundtrack 2: The social network
Trent Reznors och Atticus Ross musik bidrog med extra mörker, driv och synthig känslokyla.
Årets stiligaste: En enda man
Tom Fords regidebut var formsäker i dubbel bemärkelse.
Årets mest otäcka: Vägen
Inte hälften så otäck och bra som Cormac McCarthys bok, men både otäck och bra.
Årets bästa svenska film: Sebbe
Babak Najafis långfilmsdebut imponerade, drabbade och trasade sönder.
Emma Gray Munthe