Markus Larsson: Maffigt men opersonligt porträtt
Publicerad 2014-03-13
Efteråt förstår man magnituden.
Eller magnituden.
Ett tidsdokument om hur tre svarta t-shirtar blev världens största ”untz!” och fick Empire State Building i New York att lysa i gult och blått.
Det spelar ingen roll om det handlar om rock, hiphop eller house.
Förr eller senare går tankarna alltid till ”This is Spinal Tap”.
Rob Reiners rockparodi är en av tidernas bästa musikdokumentärer. Fråga vilken musiker som helst som har spelat i band och turnerat – ”This is Spinal Tap” är på pricken.
Underbart fånigt
Men där hårdrockarna i Spinal Tap byggde ett för litet Stonehenge, febrade över gitarrsolon och döpte ballader till ”Slicka min kärlekspump” åker Swedish House Mafia flotta båtar, garvar om kokain, försöker slå sönder en piñata och guppar med huvudena framför sina laptops.
Medlemmarna går otaliga gånger i slow motion i scenkorridorer. Och vid ett tillfälle försöker Axwell analysera karriären utifrån en gepard. Det är underbart fånigt. Kan inte vara lätt att filosofera över något som talar till reptilhjärnan och går ut på att dra upp volymen till elva.
Strålande bilder
”Leave the world behind” är klippt i ett rasande tempo. Poängen verkar vara att skildra ruschen och adrenalinet som Swedish House Mafia sögs in i under avskedsturnén ”One last tour”.
Konsertbilderna är strålande. Jag såg de kollektiva orgasmerna på Friends arena i Stockholm och här finns den vansinniga energin som publiken och musiken skapade ihop bevarad.
Filmen inleds med ett citat av amerikanske presidenten Abraham Lincoln: ”A house divided against itself cannot stand.” Inget litet anslag som dokumentären inte riktigt lever upp till.
Varför slutade Swedish House Mafia när de var som störst? Publiken får inget konkret svar, bara en rad antydningar om misstag och konflikter. Varken Axwell eller Ingrosso tycks komma överens med Steve Angello mot slutet men det mynnar mest ut i tomma blickar i dyra hotellrum. Dokumentären blir aldrig djuplodande och personlig.
Glöder som finsk flagga
Det finns kanske ingen djupare förklaring än att Swedish House Mafia var ett glatt partygäng som växte ifrån varandra och inte kunde prata känslor. Jättesuccén, som de själva kallar för ”ett monster”, blev för stor. De kunde inte hantera framgången eller hysterin eller varandra i längden.
I en scen oroar sig Axwell, halvt på skämt och halvt på allvar, för att gruppen kommer att betraktas som ett Right Said Fred i framtiden – ett one-hit wonder som skrev ”Don’t you worry child”, rejvade och försvann.
Men en gång fick de tända upp Empire State Building i Sveriges färger.
I filmen ser det dock ut som att skyskrapan glöder som finska flaggan.
Fotnot: ”Leave the world behind” visas på utvalda SF-biografer 17 och 18 mars.