Film som väcker dubbla känslor
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-30
”Bröderna Karlsson” 
KÄRLEK Att tro eller inte tro.
Ja. Jag tror på tricket med en skådespelare som tvillingar. Nej. Jag tror inte på allt dessa tvillingar gör.
Tekniken lyckas hela vägen, manuset är mer ojämnt.
Den som gillade den ångestframkallande pinsamheten i ”Solsidan” kan känna igen sig. Samma manusförfattare, Ulf Kvensler, och en del likheter i tonen.
Björn Bengtsson spelar huvudpersonerna. 35-åriga tvillingar som för första gången träffas i filmens inledning. Den ene är framgångsrik advokat i Stockholm, den andre lantbrukare bortanför Luleå i Norrbotten.
Aha, tänker då den uppmärksamme läsaren. De har helt olika dialekter.
Nej, dessvärre inte. Det är en svensk film och där pratar lantbrukarpar uppväxta i djupaste Norrland exakt likadant som jurister skolade i Uppsala med karriär i Stockholm.
Annars hade intrigen kollapsat.
För snart är båda tvillingarna i Stockholm och det ska bli missförstånd och förväxlingar.
Filmens norrländske lantbrukare Hasse Karlsson är något rejält att bita i. Han är en av de mest irriterande rollfigurer som någonsin skapat magont i en svensk film, och Hasse ställer till med sensationellt mycket. Inledningsvis har han visserligen inte ens tid att göra en kort tur till Luleås flygplats, men resten av filmen har han hur mycket tid som helst.
Tid att göra bort sig.
Advokattvillingen är udda på sitt vis. Han ska vara framgångsrik affärsjurist, på väg att bli partner, men är sanslöst mesig och velig. Han styrs viljelöst av omgivningen, ungefär som Felix Herngrens rollfigur i ”Solsidan”. Advokat Nicklas har sämre motståndskraft än en boxboll.
”Bröderna Karlsson” lyckas bra med allvaret. Tvillingarna skildes åt när en alkoholiserad mor måste adoptera bort en av dem, och i känslorna det väcker finns några av filmens bästa stunder.
Tuva Novotny och Johan Rabaeus är också bra som chef respektive kollega/flickvän på advokatbyrån. Men man får bita ihop för att acceptera alla humörsvängningar.
På plussidan finns också fina stockholmsbilder.
Filmen bärs av en utmärkt Björn Bengtsson som tvillingarna och regissören Kjell Sundvall lyckas bra med den illusionen.
Ja, jag tror på Björn Bengtsson som två olika män och den fiffiga filmtekniken som får de två att vara i bild samtidigt och prata med varandra.
Men jag har svårare att tro på hur de beter sig i en del stunder.
”Bröderna Karlsson” lyckas fint med att skapa pinsamma situationer. Man får vara glad om man kan skratta åt dem.