Sevärd romantik i maktens korridorer

Jens Peterson

Fyra år till

helskärm

KOMEDI En svensk romantisk komedi där en gift ledande politiker blir kär i en annan. Manuset är kvickt och tempot högt. Tova Magnusson är en begåvad regissör och skådespelare som gjort ännu en sevärd film. Väl valda aktörer som ger kött, puls och humor åt en värld som kan verka torr.

Men ”Fyra år till” har stunder som påminner om andra lyckade inblickar i maktens korridorer, som ”Vita huset” eller ”Javisst, herr minister”.

Varning.

Den som inte vill veta mer om intrigen ska sluta läsa nu.

För det är svårt att berätta om ”Fyra år till” utan att gå in på vilka komplikationer den plötsliga nya kärleken har för folkpartiledaren David Holst.

Visst är han bekymrad över hur hans fru ska reagera. Det är hon som styr hans politiska liv och talar om vad han ska säga och göra.

Visst är han överraskad när han blir förälskad i en man, men lyckan i den nya kärleken är ofta större än oron över att komma ut som homosexuell.

Det värsta bekymret är att han blir kär i en socialdemokrat. En ledande politiker på fiendesidan. En sosse. Det värsta hans föräldrar vet.

De politiska konsekvenserna är det som stör tankarna på att berätta om det nya förhållandet. För båda männen.

Alla romantiska komedier behöver trovärdiga hinder för kärleksparet, och maktkampen i riksdagen är en bra fond. Björn Kjellman spelar folkpartiledaren som en snäll och osäker man som vill vara alla till lags, men skakas om när han inte kan styra sina egna känslor.

I en mycket rolig scen ler han artigt medan han blir utskälld av en grannfru till föräldrarna för sina insatser i en debatt.

Eric Ericson spelar statssekreteraren Martin som en tuffare och mer självsäker man, både i politiken och i kärlekslivet.

En av känslorna de har gemensamt är kärleken till Ratata och Mauro Scoccos musik, och soundtracket är ännu en stark sida av filmen.

Romantiska komedier har sina spelregler, och bitvis kan den här känslomässiga bergochdalbanan kännas spårbunden. Folk gör saker av manusmässiga anledningar. Att socialdemokraterna i filmen är valvinnare och väl samlade makthavare skapar möjligtvis också en viss overklighetskänsla.

Men som helhet en sevärd romantisk bild av rikspolitikens risker och hjärtats val.