Här är det ultimata porträttet av Allen
Uppdaterad 2012-07-02 | Publicerad 2012-06-28
Woody Allen: A documentary
Regi Robert B. Weide, med Woody Allen, Letty Aronson, Martin Scorsese, Diane Keaton, Sean Penn, Scarlett Johansson, Antonio Banderas, Marshall Brickman, Larry David, Penélope Cruz.
DOKUMENTÄR Åren går och man blir mer och mer mjäkig.
Om jag nu för tiden möter en person som inte tycker om Woody Allen, vänder jag inte omedelbart på klacken och går därifrån. Ödmjukt tänker jag i stället: Han/hon kan ju ha andra förtjänster. Han/hon kanske är en chef som man inte riktigt bör idiotförklara. Han/hon kanske är undantaget som visar att det går att leva ett helt humorbefriat liv.
Även om jag på Linköpings filmklubb upptäckte Woody Allen några år före regissören Robert B. Weide, så håller jag med om att det var med mästerverket ”Annie Hall” (1977) som alla bitar föll på plats. Det var då Woody Allen liksom blev vuxen. Han var drygt 40 år. Med sin blandning av humor och allvar och populärkulturella referenser förnyade han den romantiska komedin som genre, till vad vi fortfarande skrattar åt och berörs av (om det är bra gjort). Sedan dess har han spottat ur sig en film om året i alla tänkbara genrer. Ett par snedsteg, men det mesta är bra, mycket bra eller mästerverk.
Robert B. Weide har fått unik tillgång till Woody Allen. Följt med Woody till hans barndomshem och -platser. Gjort hemma-hos-reportage när Woody sitter och knackar ned manus på samma skrivmaskin han haft sedan tonårstiden. Varit med på filminspelningar. Intervjuat dem som jobbat med honom. Pratat om skandalen när Woody lämnade Mia Farrow och blev ihop med sin egen styvdotter Soon-Yi Previn. Klippt ihop barndomsminnen med liknande scener i Woodys filmer. Och – kanske allra roligast – hittat unika bilder från Woodys tidiga karriär, som sketchförfattare och stå upp-komiker.
Detta är det definitiva porträttet av en av de senaste femtio årens viktigaste kulturpersonligheter.
Och nej, det är inte för att undertecknad mot slutet av filmen dyker upp i ungefär en sekund i vänstra bildkanten, när Woody Allen blir intervjuad i en hotellsvit i Cannes, som jag sätter högsta betyg på den här filmen.
Erkänner dock att det naturligtvis är otroligt stort för en Biogubbe att vara med i samma film som Woody Allen. Sorry, David Flamholc, där bleknar min biroll som kriminalreporter i din ”Nattbuss 807” (1997) bort lite grann …