”Jag gick ner fem, sex kilo på några veckor”
Stjärnskottet Karin Franz Körlof om de fysiska och psykiska förberedelserna inför rollen som heroinist i filmen ”Trädgårdsgatan”
Uppdaterad 2023-02-03 | Publicerad 2018-08-03
”Trädgårdsgatan” är filmhöstens första svenska biopremiär. En independentfilm som kostat blod, svett och tårar för trion bakom filmen.
Karin Franz Körlof, 32, i huvudrollen gick också in stenhårt för rollen.
– Regissören avrådde mig, men jag gjorde en raketdumpning och gick ner fem, sex kilo på några veckor. Det är ju ändå en heroinist vi pratar om, säger hon.
Trion bakom filmen – producenten Sofie Palage, manusförfattaren Gunnar Järvstad och regissören Olof Spaak – jobbar sedan åratal tillbaka i den svenska filmbranschen. Bland annat som regiassistenter, linjeproducenter och produktionsledare på stora svenska tv-serier och filmer.
Drömmen om att göra en egen film, ”Trädgårdsgatan”, löst baserad på Sofie Palages egen uppväxt, har funnits i flera år. För tre år sedan spelades filmen in på Österlen i Skåne, främst i och kring Köpingebro. Nu är det dags för svensk premiär, efter att filmen tidigare visats på olika filmfestivaler, bland annat i Giffoni i Italien, där den prisbelönades.
Där finns en lång historia om hur filmkonsulent efter filmkonsulent på Svenska Filminstitutet nobbat att i förväg ge filmstöd, medan, ironiskt nog, den färdiga filmen sedan omfamnades av samma filminstituts utlandsavdelning som såg till att filmen fick göra en resa utomlands.
– Ja, det var inte pengarna som lockade att vara med, det kan jag säga, berättar Karin Franz Körlof när vi träffas för att prata om rollen som Linda, heroinist och prostituerad mamma till en liten flicka, Elin.
Dysfunktionella
Linda är tillsammans med Peter (Simon J Berger), också missbrukare, med en ung son, Eric, som hellre vill bo hos honom än med sin mamma, omgift och via nya mannen medlem i religiösa sekten Jehovas vittnen.
En djupt dysfunktionell familj, minst sagt, som filmen följer under en sommar där allt ställs på sin spets.
– Jag träffade Sofie (Palage) när hon var linjeproducent på tv-serien ”Blå ögon”. Hon frågade om jag ville provfilma. Efteråt har jag hört av Olof (Spaak) att efter att Simon och jag hade gått ut från provfilmningen, hade han sagt: ”Vi är typ klara nu. Ska det vara så här lätt?” Så vi hängde kvar till slut, trots att de provfilmade fler.
”Pengar ointressant”
Det var alltså inte pengarna som lockade med filmen, som drogs igång med en Kickstarter-kampanj och där den färdiga filmen på något mirakulöst sätt inte alls ser så lågbudget ut som den är.
– Det är aldrig pengarna som är intressant, egentligen. Jag gillade manus och rollfiguren jättemycket, det var en utmaning, jag tänkte bara att ”Må det här gå vägen”, för de hade ju galet lite pengar, jag tror 700 000 kronor.
”Såg det inte som prostitution”
Linda är en tämligen trasig människa. Hur går man in i hennes psyke?
– Det var rätt svårt. Jag bestämde mig tidigt för att inte gå in i någon sorts sentimentalitet. Att försöka spela en sorg eller misär. Jag försökte bejaka att paret ändå kunde vara glada ibland, när de var höga. Att mitt i denna olycka, fanns det ögonblick när hon kunde leka med dottern.
– Rent konkret träffade jag en tjej som hade levt under liknande förhållanden. Hon var drogberoende och behövde utföra ”byteshandel”, som hon kallade det, för att få pengar till droger. Det som var intressant när vi pratade, var att hon inte såg det som prostitution. Hon värjde sig mot den tanken. Att man hela tiden pushar sina gränser för vad som är ok, det var något jag försökte ta fasta på i arbetet med rollen som Linda.
– Jag gjorde en del annan research kring prostituerade och slogs av hur man hela tiden flyttar sina gränser och hur de var helt skoningslösa till sitt förhållande till sina egna kroppar. Nakenhet blev oproblematiskt, inte så heligt.
Hur tänkte du själv, inför att vara naken framför kameran?
– Det är ju inte naturligt, det är ganska jobbigt. Jag fick vara krass, det handlade om att inte tänka på hur Karin skulle ha betett sig i den situationen, jag fick inte låta min person stå i vägen.
– De obekväma scenerna var nödvändiga för att berätta historien, men jag skulle ljuga om jag påstod något annat än att det var påfrestande och obekvämt.
Bantningen Körlofs egen idé
Rent fysiskt snabbantade Karin på några veckor bort fem, sex kilo inför inspelningen, för att bli mer trovärdig som heroinist.
– Det var jag som ville. Olof sa: ”Är det verkligen en bra idé?” Han avrådde mig. Jag slutade äta och tränade mycket. Men det var jobbigt. Jag frös något fruktansvärt trots att det var mitt i sommaren. Ibland satt jag med vinterjacka inomhus och bara skakade. Jag tror den orkeslösheten gav något till rollfiguren.
Nu, med facit i hand, kan vi konstatera att alla umbäranden de som jobbat med ”Trädgårdsgatan” varit med om resulterat i något riktigt bra. Filmen lär höra tala om sig när det mot slutet av året blir dags att kora Bästa-titlar i olika kategorier.
”Blå ögon” genombrott
Det är inte första gången Karin Franz Körlof gjort minnesvärda roller.
Efter teatergymnasium i Ale utanför Göteborg och teaterstudier i Dundee i Skottland och några år i fria teatergrupper innan det blev scenskolan i Stockholm 2012-2015, fick hon sitt genombrott med SVT-seren ”Blå ögon” 2014. Den skildrade Sverige under en valrörelse där Trygghetspartiet (som är väldigt likt Sverigedemokraterna) förväntas få stora framgångar. Det blir terroristattentat och mycket annat. Karin spelade en ganska vanlig landsortsmamma, som sympatiserade med Trygghetspartiet.
Varmt om hjärtat
– Det projektet ligger mig varmt om hjärtat. Det var roligt att gå in i den världen, lika främmande och långt från mig som Linda.
– Serien fick jättemycket kritik och massor av anmälningar till Granskningsnämnden från både högerextremister, SD-sympatisörer och från vänsterhåll. Rör man upp känslor åt båda håll, då har man åstadkommit något, tycker jag.
– Jag personligen fick inga hot eller sådant, men somliga undrade varför jag ville spela en sådan roll. De tyckte att ”det spelade dem (SD) i händerna”. Men jag tycker det är viktigt att ge en nyanserad bild, inte bara skildra schablonbilden, människor är komplexa.
Med i flera tv-serier
Lika minnesvärd är förstås rollen som Lydia Stille i ”Den allvarsamma leken”, som hon fick en Guldbaggenominering för. Karin har även haft biroller i tv-serierna ”Gråzon” (C More) och SVT:s påkostade ”Vår tid är nu”, där tredje säsongen visas i höst.
Många svenska skådespelare i din generation satsar på Hollywood. Inte du?
– När jag utsågs till Shooting Star och fick åka till Berlin-festivalen sög jag ju åt mig så mycket som möjligt av kontakterna, det var som en stor arbetsförmedling. Sedan måste man ju provfilma sjuhelvetes mycket för att få roller. Hollywood? Det kanske är fantastiskt i Los Angeles. Men jag har aldrig varit där.
Karin Franz Körlof om …
… sitt stora filmintresse:
– Jag ser så mycket som möjligt. Gamla filmer. Svenska filmer. Jag vill få min filmhistoria. ”Blecktrumman” och ”A clockwork orange” är två favoritfilmer. En av mina favoritregissörer är greken Yorgos Lanthimos. I Sverige gillar jag Ruben Östlund. Hans filmer gör något med en. Man skrattar, man är irriterad, man kan inte sluta prata om dem.
… sin favoritskådespelerska:
– Isabelle Huppert. Det är klyschigt, men hon är så fruktansvärt bra. Hon har sådan pondus utan att behöva jobba för det. Hon har ett så självklart lugn i sin status.
… sina ”hobbies”:
– Jag skriver. Jag håller på med manus, drömmen är att få göra en egen långfilm, men det är ju svårt, alla filmer blir inte av. Och så läser jag mycket. Just nu ”Sibyllan” av Pär Lagerkvist. Jag har bestämt mig för att läsa allt av honom, det här är min femte bok av honom i år.