Värdelös - men ändå underbar
Jag såg en film på Grand, där Olof Palme gick på bio innan han dog, på Sveavägen. Filmen går passande upp den 1 april.
Terrence Malicks ”Knight of cups”. Konstigt redan namnet, kan vara ett Bibelcitat för någon pratar bibliska, tror jag, över hela filmen, oklart vem. Kanske gör Gud själv en voice-over.
Huvudrollen har Christian Bale, Batman himself, eller snarare Bruce Wayne, här heter han Rick. Rick bär alltid fin, dyr kostym med glidigt skärp. Rick är något slags Hollywoodstjärna, kanske en komiker, kanske en manusförfattare som förefaller vara alkoholist eller snarare blandmissbrukare, det förekommer piller och pulver och när han dricker ur den där bildliga koppen i filmtiteln upphör tristessen och ensamheten men han vaknar upp i glittersplitter och tittar ute över kulisser i sidljus. Sedan är kostymen på igen. Rick går på lyxiga fester i grandiosa kåkar där det pratas från olika håll men ingen säger något som låter äkta. Antonio Banderas dyker upp som en partyjoker. Rick leker nakenlekar med bedårande fotomodeller. Strax visar det sig att han varit gift med Cate Blanchett i lager av tunna kläder, kanske är de gifta ännu men de fick inga barn. Sedan har Christian sex med någon som verkar vara supermodell. Sedan träffar han sin bror, det visar sig att en tredje bror nyligen dött. Den store Brian Dennehy, kanske mest känd som den Rambo-underskattande sheriffen i ”First blood”, spelar pappan. Jag har sett honom på Broadway, i Eugene O’Neills ”Lång dags färd mot natt” där Philip Seymour Hoffman spelade en son och Robert Sean Leonard den andra sonen (Vanessa Redgrave spelade mamman). Lite samma upplägg som här alltså men Brian säger inte mycket, helikoptrar över Los Angeles dränker ord, ingen säger mycket, bara voice-overn pratar, pratar, pratar. Nya lyxkåkar, ekande ensamma lägenheter, tomma pooler. Fest igen, glamourfest med efterföljande naket. Han ligger med Natalie Portman, för övrigt märkligt lik Julia Roberts. Ibland är det jordbävning. Han badar med kostymen på i havet. Det är mycket natur, urban natur. Människans existentiella ångest över tomheten är kanske temat.
Låter som en asbra film, eller hur? Superstjärnor! Glamour! Naket! Droger! Död! Religion!
Den är värdelös.
”Knight of cups” är nära två timmar som aldrig varit så långa. Som 1 april-skämt är den direkt elak mot alla som köper dyr biljett för att se alla dessa stjärnor men möts av enorm långtråkighet och fler cut-ups än en höggradigt påtänd William S Burroughs ens kunnat drömma upp.
Man måste fråga sig hur Terrence Malick uppnått sitt stora rykte. Kanske för att han är hemlighetsfull och gåtfull. Och namnet. Terrence Malick låter asfett. Ungefär som Joyce Carol Oates, ständigt Nobelpristippad eftersom namnet låter asbegåvat och alla har läst en jättebra roman av henne, sannolikt ”Blonde”. Här är det namnet Terrence Malick och filmen sannolikt ”Badlands”.
Samtidigt.
”Knight of cups” är också en underbar film. Den stannade kvar hos mig. Inte många filmer gör det.
Ibland behövs tråkigt för att få med sig något stort.
veckans ...
BABE. Salman Rushdie. De Aderton har funderat i 27 år och nu kommit fram till att mordhot inte är ok.
ALBUM. ”Tiggrinnan” (sic), Pernilla Andersson. Var förstås alldeles för bra för Melodifestivalen men här i ett smekande vispopsammanhang passar vemodiga ”Mitt guld” som oliven i drajjan. Och den är långtifrån den starkaste visan. Det är ”Bättre än så här”.
BIO-LARV. Bioreklamen som gnäller över 25 procent moms på biobesök men bara sex procent på teatrar. Varför i hela friden skulle ”Batman v Superman” vara skattesänkt? Det är pengar som kan, och borde, användas till att stötta svensk kvalitetsfilm och hotade småstadsbiografer.
TV-DRAMA. ”Fallet O J Simpson: American crime story”, SVT1/Play. Kass titel, underbar serie om superstjärnan som anklagades för mord och alla bevis pekade mot honom. Familjen Kardashian får orimligt mycket utrymme, annars perfekt. John Travolta briljerar.
POPLÅT. ”Quiet corners & empty spaces”. The Jayhawks är tillbaka och ingen säger nåt, skärp er! Och 17/9 spelar de på Nalen, Sthlm.
SKÅDISÄSS. Cilla Thorell som den nydanande författaren Kerstin Thorvall, SVT. Suveränitet.
Fråga Fredrik
Tja! ”De sista vuxna lämnar scenen” är briljant i uttryck och budskap. Äntligen en krönika om musikklimatet 2016 som inte slickar uppåt och sparkar neråt. Ifrågasättare av kommersiell underhållning anses ofta av mainstream-älskare som ”gubbiga” och ”bittra”. Skönt att någon vågar tycka till öppet och välja ord som infantilisering. TACK!!
/Mattias
Tjenare Fredrik! De sista vuxna finns kvar: Europe. Bandet har flera gånger fått förfrågan om att ställa upp i Melodifestivalen och liknande fjanterier. Varje gång har de tackat nej och sagt att det inte är något som de vill förknippas med. Men visst, det är inte lika kreddigt att nämna Europe som Kent. Ha det gött!
/Jarno
SVAR: Jag var ett Europe-fan redan 1986!