Skrattfest med succékorv och Malmberg på Vallarnas Friluftsteater
Jan-Olov Andersson recenserar ”Korvfabrikören”
Så har alla stora utomhusfarser haft premiär.
Den som vill ha skrattfest, bör satsa på Falkenberg. På buskisens högborg levererar ett rutinerat gäng allt vad publiken kräver och förväntar sig av en buskisföreställning.
Man kan förstås tycka vad man vill om buskis. Att spelet är överdrivet och gapigt. Att skämten är förutsägbara, fördomsfulla och ofta kretsar kring sex. Att de ofta pratar med överdrivna dialekter. Men när det är välskrivet och välspelat, är det få saker på en scen som lockar till så många skratt.
På utomhusscenerna uppstår oftast också ett väldigt speciellt samspel mellan publiken och de på scenen. Därför har de tv-upptagningar som TV4 genom åren visat från Vallarnas farser sällan fungerat i rutan.
På friluftsteatrar händer ibland också oväntade saker. När en i ensemblen dödar en (låtsas)fågel med hjälp av en champagnekork som flyger ur flaskan, blir det plötsligt oklart om den efterföljande repliken handlar om det eller om det är en spontan kommentar kring de riktiga fåglar som ett tag vill blanda sig i föreställningen.
Den utspelas strax efter andra världskriget. Utspelas på takterrassen vid en korvfabrik. Scenografin är ett magnifikt scenbygge, med fabrikens rykande skorsten bredvid, signerat Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.
Korvfabrikören Julius Augustsson (Claes Malmberg) har flera anledningar att ha fest. Hans succékorv slår tack vare ett hemligt recept försäljningsrekord. Hustrun Tuttan (Jessica Heribertsson) fyller år. Paret har skaffat en våning på italienska rivieran. Sedan tillkommer sådant som att någon försöker komma över det hemliga receptet. Att företagets kamrer (Jojje Jönsson) är ovanligt förvirrad. Att korvfabrikörens båda döttrar (Linnea Lexfors, Jennie Rosengren) som han vill gifta bort är härligt korkade. Och så är det spring-i-dörrar, förvecklingar och folk som får något hårt i skallen, som i de flesta av dessa utomhusfarser.
Claes Malmberg är här för andra gången. Har pondus, komisk tajming, sjunger bra i några sånger och han och Heribertsson har finfin kemi.
Många i det övriga gänget är rutinerade buskisveteraner från just denna scen. Jojje Jönsson har en ovanligt nedtonad roll, de som dominerar i år är Jeanette Capocci och Mikael Riesebeck.
Hon är hushållerskan som lite grann blir föreställlningens berätterska och motor. Har dessutom de bästa replikerna.
Hon har också en flirt med fabrikens förman (Riesebeck) som av olika skäl berusar sig på både tabletter och alkohol. Riesebecks insats då, i nästan hela andra akten, när han spelar påverkad, är bland det bästa jag sett i den genren när det gäller miner, kroppsspråk och sluddriga repliker. Riktigt stort skådespeleri!
(Att deras samspel i flirtscenerna är bra är inte så konstigt, de är ett par i verkligheten)
Vallarnas normala primadonna Annika Andersson står i år vid sidan av scenen, som regiassistent. Saknad på scenen, förstås. Men det säger det mesta om hur väloljat det här buskismaskineriet är, att det ändå fungerar alldeles utmärkt även utan henne på scenen.