Den sanna vinnaren heter... Sean Banan

Markus Larsson

LINKÖPING. Sean Banan vann.

Och så gick ett par bidrag till final också.

Ungefär så känns det efteråt.

helskärm

De flesta av bidragen simmade runt i ett ljummet -vatten.

Men en gång exploderade rutan av banankontakt av elfte graden.

Först fick ABBA en sopig ”hyllning” av programledarna. Sen fick Herreys kvällens finaste eloge.

Det är nattmössa på den prioriteringen. Men Sean Banan visade, än en gång, att han har svart bälte i barnslig underhållning.

Och effekten när de riktiga Herreys till slut stod på scen, 30 år efter att de stoppade ner fötterna i guldskorna, blev en fantastisk uppvisning av begreppet ”åren går”.

Där, på den nivån, ska mellanakterna vara. Det är den hjärtligheten och värmen och humorn som murar grunden för att Melodifestivalen ska fortsätta vara Sveriges största tv-program.

För annars har programmen hittills varit pisstrista. Tempot har tappat gaspedalen, och humorn? Är det färg som står därborta och torkar? Nej, det är två stackars programledare som försöker skämta om flöjter.

Det finns ingen tajming. Det finns ingen riktning. Inramningen av bidragen är en gäspning som får käkarna att lossna från gångjärnen.

Det tävlades i musik också. Och resultatet finns det inte så värst mycket att säga om eller klaga på.

Sanna Nielsen är Sanna Nielsen. Chansen att hon ska missa finalen är lika stor som att Sverige säger nej till kaffe. Det händer inte. Och mycket talar för att balladen ”Undo”, som flirtar med Miley Cyrus ”Wrecking ball” och Katy Perrys ”Roar”, kommer högt i Friends Arena.

Panetoz? Well, med singeln ”Dansa pausa” har de redan bevisat att de är en hit. Och i deltävlingarna är det alltid de enkla numren med största procenten glädje som lyckas. Glömmer bort det varje år.

Gruppen designade numret efter Frida Muranius ”Upp och hoppa”, inklusive ett litet segertåg ut i ballongpubliken, och skapade en tre minuter lång sommar mitt i februari.

Martin Stenmarck ska nog se det som att han vann en Andra chans och inte förlorade en finalplats. Det kunde ha gått värre. Och JEM, som har krånglat och knåpat och kämpat med sitt nummer hela veckan, fick till slut till det.

En av medlemmarna i JEM verkar ha Skrillex som stilideal och musiken lånar sin upplyftande energi från dagens arenarockiga dansfestivaler. Det är viktigt att såna låtar lyckas för att tävlingen ska kännas 2014 och inte  ”diggi-loo diggi-ley”.

Nästa vecka blir det Alban. Dr Alban. En tandläkare i guldkostym. Jajamensan.

Men till dess och för att summera:

Sean Banan stal showen tillsammans med bröderna Herreys.

Ytterligare en osannolik mening som jag aldrig trodde jag skulle skriva i Nöjesbladet.