”Jag satt hemma vid pianot och bara grät”
Publicerad 2024-11-03 15.05
Det är klart att det finns nåt som han inte visar offentligt.
Det är klart att Benjamin Ingrosso ibland går sönder.
– Jag satt hemma vid pianot och bara grät.
Efter sin största konsert hittills på Stockholms Stadion i somras var Benjamin Ingrosso inte nöjd. Direkt efteråt kunde han inte ta in det. Vädret hade jävlats med hans perfektionism. Det var kallt och spöregnade. Han visste hur han ville att konserten skulle vara. Men han hade inte föreställt sig att publiken skulle stå och huttra i regnjackor. Han kände pressen. De mentala anteckningarna i skallen, som alltid förföljer honom, var många. Hade folk kunnat ta in showen? Fungerade mellansnacken, eller kunde de bli mer naturliga? Regnet gjorde att att han halkade till flera gånger, märktes det?
Han var mer avslappnad på Way out west dagen därpå. Det spelade ingen roll att han, som vanligt, var ifrågasatt. Hur skulle han, en av Sveriges minst kreddiga artister, klara sig på Sveriges mest kreddiga festival? Det spelade inte heller någon roll att hans crew behövt jobba dygnet runt för att krympa och anpassa showen till en mindre scen än vad som var sagt från början. Benjamin Ingrosso hade euforin och hyllningarna efter Stadion-giget i ryggen. När han gick på scenen i vitt linne och jeans såg han konserten som en fest, att han firade av årets sista stora spelning tillsammans med sitt team och sina bästa vänner.
– Jag kände mig som Freddie Mercury på Live Aid.
När han lämnade scenen efter låten ”Honey boy” såg han hur en snubbe satt vid scenkanten och gömde sig under en hoodie. ”Fan, det är ju Håkan.”
Ingrosso minns inte vad han sa till Håkan Hellström. Det var något som falsksångaren från Västra Frölunda alltid säger säger till publiken på sina konserter.
– Jag rev bara av det. Det var en hyllning till honom, en hommage.
Efteråt unnade Ingrosso sig något som, mest för röstens skull, sällan sker. Mannen som älskar att sova, han kan i princip somna överallt på en sekund, festade hela natten tills turnébussen startade motorn på morgonen.
Skrev 120 låtar
Dagen före att Benjamin Ingrosso släpper sitt nya album ”Pink velvet theatre” möter han pressen på Maximteatern i Stockholm. Det känns inte som att han har hunnit sätta sig ner sedan han gick av scenen på Way out west. Energin studsar runt som basgången i singeln ”Kite”.
– Jag har aldrig haft en ledig dag. Det är en mardröm ibland. Vi hade 120 låtar förra året som skulle bli den här skivan.
120 låtar?
– Ja, jag skrev 120 låtar på sex månader, om inte mer.
Hur ser ditt liv ut om du skriver 120 låtar på ett halvår?
– Hur många dagar är det på ett år?
365 stycken. 366 om det är ett skottår.
– Du ser, det är inte så mycket med tanke på att jag brukar göra en låt om dagen.
Trots att Benjamin har arbetat med skivan i två och halvt år kan det vara svårt att få honom att prata om den. Under intervjun justerar han sina canvas i sista minuten, bildspelen på Spotify som ackompanjerar musiken. Han kan inte släppa skivan, han är inte riktigt klar ännu. Han visar också en omfattande spellista med låtar som ska inspirera nästa album, som redan är påbörjat, så klart. Ett av dem är lite oväntat ett spår av det svenska garagerockbandet Caesars Palace.
Men ok, ”Pink velvet theatre”.
Innan skivan släpps ger en Google-sökning flest träffar på Amanda Schulmans och Hannah Widells bok ”Pink velvet”. De två orden förekommer också flitigt i lesbisk erotisk litteratur. För Benjamin verkar den kryptiska titeln mest vara en startpunkt, en fras som satte tonen och färgen på musiken, en stämning som gjorde det lättare att välja vilka låtar som skulle vara med och vilka som skulle bort. Atmosfären är dekadent och hög. Det låter som att Ingrosso har upptäckt psykedeliska droger.
– Va? Ha ha ha. Nej, jag är en alldeles för stor hypokondriker. Jag är livrädd för sånt. Jag har aldrig ens rökt en cigarett i hela mitt liv. Alkohol är ju en viss typ av drog. Det har har hänt att jag har druckit det en del, det får jag väl erkänna.
Benjamin Ingrosso är en gammal själ i en ny och digital värld. Han vill göra album som publiken ska lyssna på från början till slut, utan avbrott. ”Pink velvet theatre” har en story som syr ihop låtarna. Albumet handlar om en förälskelse som sakta går över till kaos och självtvivel. Benjamin säger att han försöker fånga ett ljud som han lever med dygnet runt.
– Så där låter det i skallen när jag skapar och har 40 000 idéer samtidigt. Det är som att vara förälskad. Man blir ju galen. Det är en psykos. Är det bara mitt ego som talar nu, eller känner hon samma sak? Är hon på riktigt, eller inbillar jag mig bara en massa saker?
”Pink velvet theatre” är en fiktion och en biografi och en dröm. En av textraderna i låten ”PVT?”, ett snippet som påminner om en gammal amerikansk reklamjingel från tv-serien ”Twin Peaks” eller filmen ”Mulholland drive” av David Lynch, kan vara det mest personliga som Benjamin Ingrosso har skrivit om sig själv:
”You see, out here in the real world, he is by the piano/Every night, trying to find his way back to you.”
Ingrosso har suttit vid det där pianot i större delen av sitt liv. Det är där allt börjar när han försöker skapa något som kan fånga och kommunicera med en växande publik, eller med sig själv eller någon annan. När han beskriver sin musik och kreativitet låter det exakt som när han, i sällsynta fall, pratar om kärlek. Lycka och ett intensivt självförtroende brottas med en elak och gnagande osäkerhet.
Pratar inte om sitt kärleksliv
Han kan vara hur öppen och offentlig om vad som helst utom en sak. Stämmer det att hans mamma en gång hjälpte till att trimma hans röv? Ja. Men dejtar han? Är han tillsammans med någon? Där är dörren stängd. Om det finns en mystik kvar runt Benjamin Ingrosso, något som han själv beundrar hos andra och ofta äldre artister, är det just att de frågorna inte får några svar.
– Jag har ett väldigt bra självförtroende. Jag har också en väldigt dålig självkänsla. Jag är rädd för att bli lämnad och ensam. Jag förstår att folk undrar om vem jag dejtar, och så vidare. Men då handlar det om en annan person än mig själv, en person som jag behöver ta hänsyn till. Jag vill inte prata om det i intervjuer utan uttrycker det hellre i musik. Särskilt inte om man inte vet var relationen är för nåt, eller vad den ska vägen. Jag brukar också lämna innan jag själv riskerar att bli sårad.
En handkamera sniffar förbi i luften igen. Två av Ingrossos närmaste vänner dokumenterar även den här dagen till dokumentären ”This is Benjamin Ingrosso”. Det går att undra vem som tröstar honom när han går sönder. Vem är där i ett privat och oredigerat liv som inte hörs på ett album, som inte syns på en scen, i sociala medier, i ett matprogram eller på strömmad tv.
– Jag går sönder. Jag går sönder när det blir för hektiskt, när jag känner för mycket press, när jag blir sårad och när jag inte levererar lika bra som jag eller andra förväntar sig. Mina närmaste vänner, som jag har känt sen jag var tio år gammal, och min familj finns ju där då. De är mitt allt.
När Benjamin Ingrossos morfar Hans Wahlgren dog skickade han ett sms till sina vänner: ”Nu somnade morfar in. Jag åker hem i kväll. Vill ni komma över så är jag hemma.”
En av vännerna var på en middag. En annan jobbade.
– Jag satt hemma vid pianot och bara grät.
Sedan ringde det på dörren. En efter en droppade vännerna in. Allihop var där. Ingrosso behövde inte vara ensam vid sitt piano en gång till. Han fick minnas och prata om sin morfar hur länge han ville.
Benjamin Ingrosso tittar bort och är tyst ett tag. Det kan vara enda gången under intervjun som det blir just tyst.
– Det var jättefint.
Senare på kvällen anländer Benjamin Ingrosso med sitt crew till Maximteatern igen. Han går inte före i kön utan ställer sig längst bak på en kort röd matta. Han väntar, kramas, skakar hand och ropar:
– Fan, i kväll ska vi bli kalasfulla.
I morgon är inte bara en annan dag. Det är en unik dag för Ingrosso. Han är ledig.
Eftersom det är releasefest för ”Pink velvet theatre” är lokalen inredd därefter. Det ska kännas om att de drygt 650 inbjudna gästerna ska mingla runt i musikens drömvärld, eller snarare inuti Benjamin Ingrossos fantasier. Det är lite som att festens arrangör har snortat en enhörning och ”Kalle och chokladfabriken” på samma gång. Personer i trikåer av speglar trängs bredvid radioprofiler som nyss har gått hem från jobbet. ”Så mycket bättre”-producenter kryssar mellan trollkarlar med Göteborgsdialekt och baren. Folk som ser ut att lukta gott och dyrt kan, om de vill, hänga med en spåtant.
Ute i den stora salongen dundrar musiken från ”Pink velvet theatre”. Nya låtar blandas med popsinglar som alla redan kan: ”Kite”, ”Look who’s laughing now” och ”Honey boy”. Musiken andas en amerikansk optimism. Stämningen är väldigt ”my my, oh, my my”.
Drömmer om att sälja ut Madison Square Garden
För länge sedan drömde Benjamin Ingrosso om att vinna Melodifestivalen. I dag har han ett nytt och större mål – att få höra sina låtar i en gul taxi i New York och att en dag få sälja ut Madison Square Garden.
Det är dit han siktar, det är utlandet han satsar på. Ingrosso ser sig själv som en elitidrottare. Han beundrar stavhopparen Armand Duplantis. Det finns alltid en nivå till, oavsett hur långt man har nått eller hur högt man har hoppat.
Frågan är om han kommer att vara lika tillgänglig framöver? Ju större framgångar, desto mindre behöver artister i regel synas offentligt. I kväll har dock inget förändrats sedan han var sju år gammal och gjorde en audition för ”Nils Karlsson Pyssling” på just Maximteatern. Precis som i musiken jobbar han hårt för att underhålla, se och göra alla glada. Han ler, skrattar, håller långa tacktal och ställer upp på selfies.
I intervjun pratade Ingrosso om att inte våga stanna upp. Han vet hur snabbt en möjlighet, succé och karriär kan försvinna. Därför måste han jobba så hårt och mycket han kan. Gärna ännu hårdare. Han kan inte slappna av, vara nöjd, ta semester, skjuta upp nåt. Det kanske inte kommer en chans till.
Han är väl medveten om sin ångest och sitt tvivel. I musikvideor, och i klipp på sociala medier, symboliseras den skuggan ibland av en råtta.
Råttan syns inte till. Den är inte bjuden. Den ensamma stolen vid pianot känns också långt borta.
