Lars von Triers nya skandalfilm – både fruktansvärt obehaglig och underhållande på ett galet sätt
Uppdaterad 2018-05-16 | Publicerad 2018-05-15
The house that Jack built
Regi Lars von Trier, med Matt Dillon, Bruno Ganz, Uma Thurman, Siobhan Fallon Hogan, Sofie Gråbøl, Riley Keough, Jeremy Davies.
Har just haft världspremiär på Cannes-festivalen, utom tävlan. Sverige-premiär någon gång i höst.
Ett hundratal människor lämnade upprörda galapremiären av Lars von Triers nya film.
Inte så konstigt. Den är stundtals fruktansvärt obehaglig.
Men också underhållande på ett lite galet sätt. Kanske för att den är så tom på känslor. Egentligen tror jag bara den danske regissören driver med oss som ser filmen.
”The house that Jack built” må vara inspelad i orter som Skåpafors, Gustavsberg, Tösse, Åsensbruk, Dals Rostock och Åmål i väst-Sverige, men precis som tidigare i ”Dancer in the dark” (2000) köper man totalt att detta är en gudsförgäten håla någonstans i nordvästra USA. Tiden är 1970-talet. Musiken är ”Fame” med David Bowie.
Jack (Matt Dillon) är en misslyckad arkitekt som gång på gång river det husbygge han påbörjar. Det går bättre för honom som seriemördare. Över 60 offer. Vi får följa några av dem under filmens fem ”incidenter”. Bland annat en kvinna (Uma Thurman) som fått motorstopp. En tvåbarnsmamma (Sofie Gråbøl) och en föga intelligent bimbo (Riley Keough) som han dejtar.
Genom åren har Lars von Trier med all rätt fått beröm för sina mångfacetterade kvinnoporträtt. Här tycks han medvetet ha skrivit kvinnoroller som är omväxlande osympatiska eller intelligensbefriade. Riley Keough övertygar dock i sin roll.
Jag kan till viss del förstå de som lämnade galavisningen.
Några scener hör hemma i det man brukar kalla ”tortyrporr”. Skjutning av barn. Lemlästning av kroppsdelar. von Trier är sällsynt uppfinningsrik och oförutsägbar när det gäller att hitta på ondskefulla och hemska saker. Folk som aldrig ser skräck- eller seriemördarhistorier, kommer att tycka det är en vedervärdig och sjuk film. Andra kommer att lockas till filmen och göra den till kult av just samma orsaker.
von Trier är ju en vansinnigt skicklig och manipulativ regissör. I vissa scener är vi liksom med i Matts huvud och ser händelserna ur hans snedvridna perspektiv. Då blir replikskiftena ibland till och med roliga.
Sedan finns här väldigt många bitar där Jack resonerar med sitt samvete (Bruno Ganz) om allt från mördandet till pianisten Glenn Gould och nazismens koncentrationsläger och arkitektur (tveklöst en blinkning till den skandalösa presskonferensen i Cannes för sju år sedan). Ja, von Trier klipper även av obegriplig anledning in scener ur sina tidigare filmer. Kanske är detta ett bisarrt avsked till filmbranschen, vad vet jag. De utdragna slutscenerna är totalt poänglösa.
Oavsett genre, har det tidigare känts som att Lars von Trier har velat säga något om den mänskliga själen. Han har varit en slags mer morbid Lars Norén.
Nu undrar jag om han inte bara kommer att sitta hemma, äta tabletter och dricka sprit mot sin ångest och hånskratta åt alla som kommer att försöka göra djupsinniga analyser av en film helt tom på känslor.