Bardisken där du köper cowboyboots till ölen
NASHVILLE. En cheeseburgare eller ett par ormskinnsboots? På Robert’s Honky Tonk Grill i Nashville kan man få både och.
Jag tycker dock det räcker med en Henieken och lite Virtanennostalgi.
Ah, Robert’s. Det var där jag och Virtanen förlorade våra Nashville-oskulder för … ja, vad är det, 13 år sedan? Jo, augusti 1997 stod det i almanackan.
Vi hade kört från Memphis och bodde på nåt sunkigt motell strax utanför downtown, mest känt för att Led Zeppelin en gång på 70-talet trashat en hel våning och sedan skyllt på Elton John, varefter han blev portad.
Jag var olyckligt kär i en värmländsk sångerska och fick något slags sammanbrott på det torftiga rummet, men Virtanen lensmekte mig tillbaka till livet med sånger han out of the blue komponerade på en gitarr han dagen innan hade köpt på Beale Street i Memphis.
Sedan tog vi oss, på ren instinkt som jag minns saken, ner till de saltaste delarna av Broadway och hamnade på Honky Tonk-grillen.
Vi var inte så imponerade av bandet på den lilla scenen intill entrén, särskilt som sångaren bara grimaserade när vi hojtade efter våra Gram Parsons-låtar, men vi älskade det faktum att man kunde köpa sig ett par nya boots i barjäveln om man ville.
Det kan man fortfarande. Långväggen mitt emot baren är nerlusad med stövlar av den typ Zeb Macahan gick genom livet med och jag överväger ett tag att investera i ett par knivskarpa saker i glänsande ormskinn. Men nej. Dels känns det omständligt att släpa runt med shoppingkasse på det som är tänkt som en lång barrunda, dels blev jag grundligen utfnissad i Stockholm förra gången jag försökte mig på ett sådant mode-statement. New York är knappast annorlunda därvidlag.
Så istället sätter jag mig i det täta oset i baren – där en gäspande Tarantonio-kopia flippar burgare på en flottig stekhäll – och beställer en Heineken.
Bandet, som i huvudsak vevar George Strait-covers, håller ingen vidare klass den här gången heller. Sångaren är, som det heter i de här delarna av landet, all hat and no cattle. Eller all sizzle and no steak.
Han har med andra ord alla de rätta attributen, men det finns inget därunder. Han är platt. Själlös. Intetsägande.
Men jag har rätt trevligt ändå. För det luktar rätt gott om dom där burgarna, de får till slut till en hygglig ”You know me better than that” och minnet av de två oförstörda gossar som för tretton år sedan satt här och trodde att de ägde världen värmer i bröstkorgen.