Inte ens TV4 verkar tro på programmet längre
Markus Larsson sätter plus på låtarna i ”Så mycket bättre” avsnitt 1
Att vara eller icke vara.
Det var frågan för Hamlet för drygt 400 år sedan.
Det är också frågan för ”Så mycket bättre” i dag.
Hur många frågar efter en ny säsong av ”Så mycket bättre”?
Hur många har saknat programmet?
Det är lite oklart. Inga lekprogram har samma lyster efter femton säsonger, möjligen med undantag av evighetsmaskinerna Melodifestivalen och ”På spåret”.
I år tror inte ens TV 4 på sin gamla guldbyxa. De har flyttat ”Så mycket bättre” från bästa sändningstid på lördagar till en mer blygsam plats på söndagar. De släpper också avsnitten på TV4 Play redan på fredag. Förut bevakade kanalen låttolkningarna som en misstänksam drake. Ingen fick skriva om dem i förväg utan att pr-avdelningen började att spruta eld och frusta svavel. Nu är det embargot borta.
Inget av det andas självförtroende. Allting är snarare en nödraket som skickas upp i förhoppningen om att någon, vem som helst, ska bry sig.
Årets säsong verkar följa de senaste årens grundrecept. Det kan sammanfattas med följande tre ord:
Lite av varje.
Som vanligt blir kontrasten mellan proffsen som kan göra tv och artisterna som helst skulle vilja vara nån annanstans roligast. I det här fallet vallgraven mellan personligheterna hos Dregen och Sophie Zelmani.
Dregen är så mycket rock att han en gång fick en egen godispåse, ”Polly rocks”. Hallon stod inte på påsens gästlista, där var bara rockiga smaker som saltlakrits, citron och mjölkchoklad inbjudna.
En av höjdpunkterna är det återkommande segmentet ”svenska kändisar gör vanliga saker på Gotland som visar att de är precis som oss när vi försöker låtsas som att kameran inte är på”. Dregen gick helt enkelt runt på en äng och jagade Pokémons tillsammans med en förundrad Louise Lennartsson från Estraden. Han är på level 47.
Dregen var inte bara klädsamt försenad till inspelningarna. Han reste dit med fyra hattar på huvudet också. Att han dessutom lyckades göra en version av Arja Saijonmaas ”En sång om frihet” som var konstigare än sin egen hatthylla var en sann bedrift.
Sophie Zelmani är i sin tur en typ av artist som vill höras, synas och märkas så lite som möjligt. Efter sin första pr-turné utomlands på 90-talet fick hon både panikångest och diabetes. I programmet förklarar Zelmani att hon egentligen aldrig har velat sjunga heller. En häpen Arja Saijonmaa reagerar direkt:
”Vad vill du göra då?”
Skriva låtar och framföra dem, blir det något svävande svaret. Tja, det går ju alltid att gestalta sina låtar som mimartist.
Avsnittets bästa var den, i det här sammanhanget, relativt okända artisten och hiphop-producenten Simon Superti. Han blir snabbt en hudlös och rå orkan av känslor och tårar som är svår att värja sig mot. Hans version av Seinabo Seys ”Hard times” är också enda covern som känns hyfsat aktuell i en strömmad era.
Var premiären en skärmsläckare eller ett tv-program som är värt att följa? Svaret är tills vidare en gäckande Pokémon i busken. Risken finns att Sophie Zelmani redan i det första avsnittet recenserar resten av säsongen när hon suckar och säger:
”Det ska bli skönt när det är över.”
Betyg på alla låtar
”En sång om frihet” (Dregen)
Det är bättre att satsa allt och misslyckas än att fega ur halvvägs. Här går Dregen hela vägen med stor kör, ylande gitarr och pratsång. Lite som att han stoppar fyra olika hattar på låtens huvud. Det är mer konstigt än bra.
”Världen är inte vacker men det är vi” (Louise Lennartsson)
Louise väljer, lite överraskande, en av Zelmanis senaste singlar, ”The world ain’t pretty”. Hon väljer även att lyfta fram en soligare och mer positiv sida av originalet. Det vill säga att uppfinna nåt som inte finns där. Det går sådär.
”Wasted years” (Sophie Zelmani)
Zelmanis cover på Backyard Babies, som är ungefär så långt bort från Sunset Strip man kan komma, är bra för att vara ”Så mycket bättre”. I den verkliga världen är den klart godkänd.
”I natt é hela stan vår” (Seinabo Sey)
Att Seinabo Sey en dag skulle tolka Noice på TV 4 stod inte i tarotkorten när hon släppte singeln ”Younger”. Men där är vi nu. Den unga och tidsbundna energin hos Noice blir tyvärr rätt krytad som mogensoul.
”Svårt att förlåta” (Simon Superti)
Få har överträffat Seinabo Seys ”Hard times” sedan den släpptes. Frågan är om Seinabo Sey själv ens har gjort det? Simon visar inte bara hur mycket han tycker om låten. Han gör den till sina egna dagboksanteckningar.
”Vi börjar om igen” (Arja Saijonmaa)
Ibland är den tolkade artistens nakna reaktioner på en cover starkare än låten och framförandet. Arjas tunga allvar kan ingen skoja bort. Men det är Simon Supertis gråtlycka som är behållningen.