Den fallfärdiga villan representerar – dig
Karolina Fjellborg om ”Arga snickaren”
Det är lätt att skaka på huvudet åt de stackars hemmafixarna i ”Arga snickaren”.
Tills man kommer på att det är man själv som är den fallfärdiga villan.
De program som samlas under den fåniga benämningen ”livsstilsprogram” kan ge upphov till en viss prestationsångest.
Eftersom de nästan alltid gör sitt bästa för att tala om för oss hur den perfekta kroppen/familjen/relationen/inredningen/makeovern/sommarstugan/kosthållningen/måltiden/fritiden/resan egentligen ska se ut.
Leila bakar, Ernst är ett under av harmoni, Timell snor ihop en bastu på en kvart och Skipper lever på groddar.
Men – någonstans vet man ju ändå att det där handlar om tv. Att saker och ting inte nödvändigtvis är vad de ser ut att vara, att även den bästa av kockar garanterat har sina sämre sidor – och att även ett nystajlat rum kommer att tappa glansen (särskilt om det är Simon och Tomas som har varit där).
Det är i alla fall sådant jag intalar mig själv där jag sitter i min beiga soffa som brukade vara vit, och käkar mikromat efter ett träningspass som aldrig utfördes. ”Perfektionen är inte på riktigt.”
Men det finns, förstås, ett undantag i genren – och det är ”Arga snickaren” i Kanal 5.
”Arga snickaren” kan jag inte rycka på axlarna åt.
För knäckfrågan i ”Arga snickaren” är en realitet. Och den ger mig existentiell ångest.
Detta sedan det slog mig att de där husen som aldrig blir färdiga, och alltid är på väg att rasa ihop i någon ände – de representerar mitt liv.
För det är ju alltid något man måste ta itu med. Som är ohållbart. Måste göras om. Bytas ut. Byggas upp. Köpas. Städas. Fixas. Betas av.
Och när man väl kan stryka den saken från listan, så har tio nya måsten dykt upp.
Pappret blir aldrig blankt.
Man. Blir. Aldrig. Klar.
Och med klar menar jag inte död, för det blir man ju garanterat förr eller senare – utan med klar menar jag färdig med jobbet, så att man kan nå ett Nirvana där man luta sig tillbaka, säga så där ja, och bara slappna av.
Och kroppen?... Vad är den om inte ett ständigt renoveringsobjekt, som man bygger upp i veckorna och river ner på helgerna? Och som dessutom obönhörligt blir lite rackigare varje år?
Det är så jävla deprimerande.
Och det finns ingen Anders Öfvergård i hela världen som kan hjälpa en.